Få människor har investerat lika mycket tid vid sidlinjen som Solveig Johansson, 86. Sedan mitten av 50-talet har Solveig varit på nästan alla Blåvitts matcher på Ullevi med endast några få undantag, två förlossningar.
– Det känns nästan som jag själv är född och uppvuxen på Ullevi.
Idrott har varit ett stående inslag i Solveigs liv. Som ung var hon en lovande friidrottare, sporadisk handbollsspelare men framförallt en fotbollssupporter. Idag lever den 86-åriga Solveig ett lugnt pensionärsliv i sitt vita hus med blå inslag vid Heden hamnen på Hönö. Ett hus som tidigare figurerade som ett semesterboende för henne och hennes make Bertil Johansson, som lämnade jordelivet i början av 2021. En sorg hon delat med tusentals göteborgare. För få människor är så starkt förknippade med fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet.
Solveig var som ung en lovande idrottare. Hon blev uppmanad att satsa på friidrott och i ett högt tonfall och en viss upprymdhet i rösten berättar Solveig att hon var snabb och tävlade mot betydligt äldre flickor. Solveig ler när hon berättar om den här tiden och brister ut, ”Det trodde du inte om mig va?” med ett efterföljande skratt. Enligt henne var en satsning på idrott inte något hon drömde om, inte heller något tjejer skulle göra.
– Nej! Det var inte så på den tiden att tjejer skulle satsa på idrotten.
Solveig berättar hur hon som ung fotbollssupporter tillsammans med sin pappa tittade på Sävedalens IF:s hemmamatcher. I laget fanns en person som blivit förtjust i den då unga tjejen. En person som skulle komma att bli större än epitetet legend i de blåvita kretsarna, Bertil ”Bebben” Johansson. Men hennes intresse för den unga bolltalangen från Olskroken var svagt.
– Bertil, med sina blå korta byxor och spinkiga ben, såg ut som en stör, säger en flinande Solveig
Bertil har varken gjort flest matcher, mest mål eller vunnit flest titlar med IFK Göteborg. Ändå är han en av få som så starkt förknippas med Blåvitt. Solveig beskriver Bertil som en bohem, en fotbollsartist och en dribbler, där åskådarna som betalat fick valuta för sina pengar.
– Han var rolig att titta på, vad som helst kunde hända när Bertil rörde bollen, säger Solveig som gestikulerar brett med armarna när hon berättar om hans spelsätt.
I femton år var Solveig lika given på läktaren som Bertil var på planen. En tid Solveig minns tillbaka på med glädje och som karaktäriserades av gemenskap. För det var inte bara herrarna som var ett lag, det var även damerna.
– Blåvitt tog hand om oss. Inte bara spelarna utan även vi, deras familjer, berättar Solveig.
Spelarna var inte proffs i samma benämning som dagens fotbollsstjärnor. För att idrotta på elitnivå under 1900-talets andrahälft behövde spelarna också arbeta, vilket Bebben gjorde som plåtslagare på Götaverken. Att både arbeta och spela fotboll resulterade i att de stora delar av säsongen var hemifrån. Något familjerna behövde acceptera.
– Nej man visste ju det. Man visste att de skulle vara borta. Jag vet inte om man reagerade på det då. Jag har nu i efterhand pratat med en väninna som också hade en ”gubbe” i laget, vi kom fram till att man accepterade det då…det var en annan tid.
Spelarfruarna gjorde det bästa av situationen.
– Gubbarna var borta 39 dagar på en säsong, vi kunde inte bara sitta hemma, vi gick ut och dansa och hade roligt! Det var inte bara herrarna som hade det kul, de hade vi damer med.
Gemenskapen är anledningen till varför Solveig och hennes man Bertil fortsatte gå på nästan samtliga Blåvitts hemmamatcher. Att få möta folk, diskutera fotboll och vara en del av IFK Göteborgs supportersällskap. Undantagen var hennes två förlossningar.
– Det känns nästan som jag själv är född och uppvuxen på Ullevi.
Än i dag går den 86-åriga Solveig på Gamla Ullevi för att stötta laget. Nu, utan sin Bertil. När Bertil miste synen för ett antal års sedan fick Solveig uppgiften att referera matcherna till honom. Ibland kommer hon på sig själv sittandes ensam i det vita huset berätta hur matcherna går, trots att Bertil inte längre lyssnar.
/Jacob Edvardsson
