Marianne växte upp i Örebro men tillbringade somrarna på västkusten då släktingar i Sillvik besöktes.
– När jag som barn såg öarna här tänkte jag: ”När jag blir pensionär ska jag bo på en ö.”
67-åriga Marianne är en kreativ själ som varit hängiven hantverk i hela sitt liv. Hon drejar, stickar, virkar och syr. Allra mest älskar hon att fotografera.
– Allt började i tredje klass när pappa gav mig sin instamatic-kamera. Jag bar den alltid med mig och fotograferade flitigt, även i skolan. Bilderna finns kvar. Det är inga vyer alls, bara bilder på människor för det var det jag tyckte var mest intressant.
När hon var fjorton år flyttade familjen till Stenungsund. Efter nian kom hon in på Göteborgs fotoskola. Två år senare skulle hon vara färdig fotograf. Men …
– Det fanns inte motorväg på den tiden. Bussen gick igenom alla små orter på skumpiga vägar. Jag led av svår åksjuka och klarade inte av resorna. Eftersom mina föräldrar inte hade möjlighet att ha mig inackorderad i Göteborg, var jag tvungen att sluta efter några veckor. Drömmen grusades.
Jobbat med människor
Marianne jobbade i en familj i Göteborg i två år och därefter hos släktingar till dem i San Fransisco i ett år.
– När jag kom hem träffade jag en kille från Malmö, flyttade till Skåne och fick fyra barn. Efter många år som hemmafru började jag plugga till undersköterska och sedan sköterska.
Runt om i Skåne har Marianne gett sitt hjärta i arbetet med människor, bland annat på strokerehab i Trelleborg. På Beroendecentrum i Malmö stöttade hon gravida missbrukare till drogfrihet. Hon har arbetat inom socialpsykiatrin i Ystad. Varit kostrådgivare, gjort utbildningsprogram och rest runt i sydöstra Skåne och utbildat både personal och brukare. Hon har också varit föreståndare för Träffpunkten för vuxna i Ystad.
Att arbeta i vården kan vara krävande. Vid två tillfällen har Marianne fått erfara vad utbrändhet innebär.
– Min man Ola är en klippa i mitt liv. Han peppade mig att gå i pension när jag var 64 år. ”Strunta i att det blir mindre pengar, det viktigaste är att du får må bra och att vi får tid tillsammans. Vi kan bo lugnt och skönt, och du kan ägna dig åt sådant du älskar”, sa han. Jag tänkte att ”i nästa liv vill jag fotografera människor”, men så kom jag på att jag kan börja nästa liv redan nu. Efter 43 år i Skåne hamnade vi på Hönö och trivs väldigt bra här. Min barndomsdröm att få bo på en ö blev sann.
Porträttfotografering
Kärleken till fotograferandet har alltid funnits med Marianne, precis som kärleken till mötet med människor. På 90-talet gick hon många fotokurser med bildkomposition och ljussättning.
– Innan jag nu kunde leva drömmen fullt ut behövde jag ta mig över en del mentala hinder, något som jag tror att många av oss brottas med. I olika skeden tidigare i livet nämnde jag till andra att jag så gärna ville bli fotograf, men möttes ofta av negativa kommentarer som påverkade mig.
– Jag tror att många bär på längtan och ouppfyllda drömmar. ”Det där skulle jag vilja göra.” Vad är det som gör att man inte gör den där grejen? Rädslan över att människor ska ha åsikter om det man gör kan nog vara en bromskloss ibland. Vi håller på med så många tankar i huvudet. Ibland tror jag man behöver lyfta av sig hela tankehatten och känna efter i hjärtat.
Från analogt till digitalt
I alla år hade Marianne fotat analogt och framkallat bilderna själv, men nu köpte hon sig en digitalkamera med hjälp av pengar från skatteåterbäring.
– Att gå över till det digitala och lära sig den världen kändes som ett berg att bestiga. Kameran blev liggande en tid, men en dag tog jag bara upp den och började bara fota. Jag har läst mig till kunskap och praktiserat. Med kunskap och intresse kommer man långt.
Sommaren 2022 deltog Marianne i Konstvågen, där hon visade sina fotografier och sålde bruksföremål i linne.
– När jag hade utställning i Kivik kom alla mina skånska vänner dit. De har känt mig i 40 år och blev väldigt förvånade. ”Va? Kan du det här? Hur gick det till?” Nu håller jag på att fota till en utställning på temat ”Hängivna människor”.
Skippa åldersfixering
En hängiven människa är även Marianne, med en härlig inställning till livet. Hon gillar att tänka utanför ramarna.
– När jag läste till sköterska var jag nästan 40 år och de andra var hälften så unga, men det gick hur bra som helst. Nu tog jag tag i en fotografdröm när jag var 65 år. Man skulle kunna säga ”Äsch, det är för sent”. Men för sent för vadå? Jag har såklart inte hela yrkeslivet på mig. Kanske tjugo år eller två. Men vem är det som säger hur lång tid det ska behöva vara för att det ska vara lönt att satsa på? Jag tänker i mitt huvud att jag ska bli gammal. Och då har jag många år kvar att fota. Så länge jag kan se bra och lyfta armarna finns det inga hinder.
Personligt upplägg
Under de år hon nu roat sig själv och glatt andra med sin porträttfotografering har hon ofta hört många säga att de aldrig blir bra på bild.
– Det blir en utmaning för mig att få dem att slappna av och njuta av stunden. Det brukar lossna och bli fina bilder. Min drivkraft är att låta kameran fånga blicken, ett uttryck. Jag redigerar bilderna så lite som möjligt, och vill hellre försöka skapa bilden i kameran.
Marianne använder ett gästrum med fint ljusinsläpp som studio. Men ofta föredrar hon att fota människor i deras hemmiljö eller en annan miljö de valt.
– Jag märker att många känner sig mer bekväma och avslappnade då, vilket gör bilderna bättre. Min önskan är att fånga närvaron i mötet, förmedla en känsla som blir en gåva och ett minne, avslutar Marianne.
Lilian Andersson
