Båtkyrkogården, båthimlen, skroten. Platsen båtar tar vägen när de lämnar jordelivet föregås ofta av att bli övergivna på en strand, vid en brygga eller bakom en ladugård någonstans. Och problemet är stort, övergivna båtar finns överallt.
Båtkyrkogården, båthimlen, skroten. Platsen båtar tar vägen när de lämnar jordelivet föregås ofta av att bli övergivna på en strand, vid en brygga eller bakom en ladugård någonstans. Och problemet är stort, övergivna båtar finns överallt.
Transportstyrelsen gjorde under 2020 en så kallad båtlivsundersökning där det konstaterades att 16 procent av svenska hushåll äger minst en fritidsbåt. Siffrorna kommer från pandemiåret 2020 vilket gör att det antagligen är lite högre än andra år. Men det är trots allt runt 2,1 miljoner människor använde eller nyttjade en båt minst en gång under året 2020. Totalt räknar man med att det finns upp emot 1 000 000 fritidsbåtar i Sverige. Västkusten står för ungefär 14 procent av alla de båtarna.
Men en så stor mängd båtar betyder samtidigt en stor mängd oanvända båtar, och rent av övergivna båtar. Många är de som delar med sig i facebookgrupper och till grannar med frågor i stil med ”vems är egentligen den där jollen som legat vid strandkanten och ruttnat i alla år?”.
En båt hamnar sällan på en plats av en slump. Någon har lämnat den där. Och den omfattas inte av samma hittegodsregler som annat upphittat i samhället. Därför är det svårt för den som upptäcker en båt i sin hamn, eller på sin båtplats, att få polisen att ta tag i ärendet. Lika svårt kan det vara att flytta på båten själv – då kan man nämligen bli ansvarig om olyckan skulle vara framme och båten sjunker eller försvinner.
Övergivna båtar är inte minst ett problem för Grefab – som äger de flesta småbåtshamnar som styrs i kommunal regi omkring Göteborg. Joakim Boström är Chef för hamnarna på Grefab och han håller med om problembilden med övergivna båtar och efterlyser nu förändringar i hittegodslagen. För när Grefab skrotar övergivna båtar idag, så görs det trots att lagen inte är tydlig om när eller vilka båtar man får skrota, konstaterar Joakim Boström.
– Varje år har vi runt 20 båtar som dyker upp i våra hamnar där ägaren på ett eller annat sätt inte ger sig till känna. Oftast kommer det till vår kännedom i samband med upptagningar på hösten när vi märker att båtar fortfarande är kvar i vattnet. När vi då hör av oss till de som hyr platserna, så får vi reda på att det egentligen borde vara tomt. När vintern sen närmar sig – så måste vi flytta båtarna, vilket för vår del betyder att vi tar upp dem på land.
Före de plockar upp båten ur vattnet försöker Joakims personal att polisanmäla båten som upphittad, men redan där och då stöter de oftast på patrull.
– Polisen brukar fråga oss om vi vet något om båten, eller om den till exempel är stulen. Men det vet ju inte vi. Dessutom vill, eller får, vi inte gå in i båten. Så vi kan inte anmäla båten som stulen. Ibland, men inte alltid, kommer polisen hit för att undersöka – då är det upp till dem att avgöra om båten är stulen eller inte. Men det är sällan som ägaren hittas.
Om man vet vem som äger en övergiven båt kan Kronofogden hjälpa till att mäta ut personen mot båten. Men eftersom det saknas ett båtregister är det inte alltid enkelt att veta vem som äger en båt. Förvaltningsrätten har nyligen beslutat att en båt som inte är stulen, inte heller kan anses vara hittegods när den hittas, eftersom det är någon som lämnat båten där.
– Tappar man en plånbok, så kanske man inte vet var den är – men ingen tappar en båt. Skulle den verkligen vara tappad och komma drivandes, ja då kan det klassas som sjöfynd – och då är det en annan historia och mycket enklare för oss att hantera det då rent polisiärt. Men är den förtöjd i en brygga är det någon som lämnat den där.
Joakim tror att en av anledningarna till att många båtar överges är att värdet sällan är speciellt stort.
– Vi har haft någon båtar som blivit övergiven där värdet närmar sig 100 000, men det är ovanligt. Oftast är det relativt sett billiga båtar där det många gånger skulle kostat mer för ägaren att hämta ut den hos oss än att låta den vara.
Grefab tar ut en dygnsavgift för båtar som ligger olovligen i deras hamnar. Sen tar de betalt för att lyfta båten ur vattnet och förvara den på land. Många gånger har kostnaden som förknippas med att någon hämtar båten överstigit det totala värdet på båten gång på gång. Dessutom är det extremt sällan någon ger sig till känna att det är deras båt, berättar Joakim. Oftast, kanske en gång på tjugo, försvinner båten bara över en natt. Resten tvingas Grefab att skrota. Ett beslut som tas efter att Grefab konstaterat att kostnaderna kring båten väl överstiger det värde båten har.
– Vi har inget annat val. Om vi nu hittar en båt – så säger polisen och förvaltningsdomstolen att det inte är hittegods. Så vi kan inte anmäla den som det. Och om det är någon som anmält den som stulen så kan vi inte anmäla den som upphittad – eftersom lagen inte anser att en båt kan vara hittegods under de här förutsättningarna. Så där har vi problematiken.
Så de båtar som trots allt kommer upp på land och slutar med att de skrotas. Hur görs det? Är det då en, helt enkelt, olaglig skrotning?
– Nej, vi anser att båtarna vi skrotar saknar värde och därmed lagmässigt klassas som skräp. Detta då kostnaden för att lösa ut dem från oss är högre än värdet på båten. Sen är det ju så att skulle någon komma hit, så gör vi allt vi kan för att ha gjort så rätt som möjligt. Ta den här segelbåten som exempel. Den har vi märkt upp, givetvis. Sen tar vi hand om den i minst 6 månader – oftast mycket längre. Men till slut så måste vi bli av med den. Och vi kan inte sälja den, för den är inte vår. Då tar vi ett beslut att skrota den.
Men varför gör ni det då?
– Vi måste. Tänk annars vad som skulle hända här. Vi har 20 båtar varje år och Grefab har funnits hur många år? 40? 50? Det går helt enkelt inte. Det finns ett scenario då vi skrotar helt lagligt. Om det är så att vi hittar något med ett värde under 100 kronor, då är det att anses som skräp och bara att slänga. Det kan hända att det ligger en liten, trasig plastbåt där vi ser att motsvarande skick bortskänkes på blocket. Då vet vi att värdet är så lågt att vi skrotar upphittat skräp.
Nu efterlyser Joakim en ordentlig förändring av lagstiftelsen. Framför allt behöver upphittade båtar kunna klassas som hittegods, menar han.
– Jag förstår också att polisen inte kan ta emot alla båtar som anmäls som upphittade, rent förvaringsmässigt. Men det behöver dem inte. Bara de får int det i systemet så hade det kunnat underlätta för alla. Och sen efter tre månader, eller någon annan tid, hade båten kunnat tillfalla den som hittar den, precis som andra upphittade grejer. Då blir det uppenbart för båtägare att det finns en risk att man blir av med båten om man lägger den var som helst.
