Christer Palmdahls båt Lizzie ska tas hem efter en tid på varv och jag har bett att få följa med. Båten har legat på AB Gotenius Varv & Mekaniska Verkstad för att drevas om samt bottenmålas. Gotenius är ett av två kvarvarande varv i centrala Göteborg, ett reparations- och ombyggnadsvarv som ligger vid Ringön på Hisingen. Företaget grundades 1925 av Vilhelm Gotenius och låg då vid Färjenäs på Hisingen, men flyttade till sin nuvarande plats 1950.
Lizzie är en dansk fiskekutter, byggd av Gottfrid Hansen på Samsö 1956. Hon är en av 20 likadana byggen och huvudsakligen gjord i bok och ek, medan masten är av lärk. Ursprungligen satt en 75 hästkrafters Hundested tändkulemotor i båten men 1973 ersattes den av en 100 hästars Volvo Penta MD II Turbo. Samtidigt med motorbytet byttes den mekaniska kättingstyrningen till en hydraulisk styrning.
Bor ombord
Den nuvarande ägaren, Christer Palmdahl, köpte henne 2015.
– Tidigare hade jag en mindre träbåt och vintertid låg den intill Lizzie på Björkö.
Jag blev alldeles såld när såg henne första gången. Då jag fick höra att hon var till salu köpte jag henne 2015, säger Christer.
Christer utrustade båten med modern navigations- och el-utrustning eftersom han redan från början planerade att bo i båten sommartid.
– De tre första åren levde jag ombord, från april till oktober. Men nu för tiden bor jag här de tre sommarmånaderna, säger han.
Christers båt är förtöjd intill den stora flytdockan hos Gotenius. Det är därför lite marigt att ta sig ut i Göta älv.
– Båten är lätt att gå med men besvärlig att lägga till med, säger skepparen som har lyckats med att både ha krånglat sig in här i det trånga hamnområdet och nu fått oss ut i älven.
– Men det tog en del träning att lära sig rätt teknik, säger han när han ömsom drar på gas, ömsom lägger ”rort i bole” som vi säger där jag kommer från, men som på rikssvenska heter dikt styrbord, eller dikt babord.
Vid kajen utanför varvet ligger alltifrån gamla skorvar till de märkligaste farkoster och på andra sidan ser vi ”Drömmarnas kaj”, där de flesta båtar inte blir mer än just drömmar. Men den här gamla danska fiskebåten Lizzie är verklig, även om hon också är en riktig dröm(båt).
Jag tar över ratten och vi stävar norrut. Båten slingrar sig hit och dit och det är ett fasligt rattande för att hålla ”skutan” på rätt köl … eh, kurs – men efter en stund går allt automatiskt. Strax är vi vid Marieholmsbron, där skepparen anropar slussvakten i Trollhättan om att få svängbron svängd och vi får vänta en stund på broöppning.
Strandskoningen består på många ställen av gamla stockar, vilket ger en ålderdomlig inramning av turen, när vi passerar den ena märkliga strandmiljön efter den andra.
Förvånansvärt många företag och industrier ligger efter älven. Ja, faktiskt ända upp till Jordfallsbron ser vi att olika typer av näringar har etablerat sig.
Älven är smal, på många ställen väldigt smal. På GPS: en indikeras rutten med hjälp av en svart streckad linje som ska följas utan alltförstora avvikelser. Vi tuffar norrut i 5 knops fart och det gäller att ha koll på den rekommenderade GPS-linjen. Vid Lärje kröker älven och det blir riktigt smalt, trots att relativt stora båtar går här.
Vi närmar oss Bohus. Skepparen får ånyo anropa Trollhättan och be dem att öppna Jordfallsbron (jordfall = jordskred). Ungefär där brons östra fäste nu är, låg exklaven Skårdals skate. Ett litet norskt markområde i Sverige, vars placering möjliggjorde norsk tulluppbörd vid älvförgreningen då ju Bohus fästning låg på andra sidan. I gengäld fick Sverige området vid norska Syrhåla, en placering som möjliggjorde svensk tulluppbörd vid älvmynningen. En politisk lösning som kan betraktas som en win-win situation för båda länderna och som kom att bestå i många sekel – ja, från någon gång runt år 1270 och ända fram till dess att Bohuslän blev svenskt 1658.
Ett maktcentrum för kändisar
När vi kommer upp till Kungälv ser vi kor gå och beta på strandängarna, vilket ger en mineralrik mjölk men med lite lägre proteinhalt. Jag rundar holmen med det passande namnet Sävtuvan och kommer in i Nordre älv. Här får vi på nytt kalla på broöppning, denna gång är det bron med det logiska namnet Bohusbron som öppnas för oss. Den går mellan Hisingen och den lilla Bagaholmen där Bohus fästning (hus) står. Baga hus, Ba hus, Bo hus … därifrån har vi fått namnet Bohuslän. En gång i tiden var det här ett maktcentrum, där många av den tidens kändisar höll till som heliga Birgitta, drottning Blanka, kung Magnus – han med öknamnet kung smek – och andra.
Rutten sätts norr om Tjuvholmen. Den sägs vara begravningsplats för forna tiders ogärningsmän. Färden går vidare och Munkholmen passeras, där brukar djur gå och beta sommartid.
Vi fortsätter och går under järnvägsbron med någon meter till godo samtidigt som jag håller andan för från ett underifrånperspektiv ser den onekligen ut som om masten ska ta i. Men skepparen har kollat vattenståndet så vi går tryggt vidare och passerar borgruinen på Ragnhildsholmen. Håkon Håkonsson lät anlägga borgen i mitten av 1200-talet som ett lås i älven. Mittemot ligger Kastellegården. Där låg tidigare Kongahälla, innan staden överfölls och innevånarna flyttade till Bagaholmen för att få skydd av Baga hus. Under 1100-talet var Kungahälla, Norges sydligaste stad, en viktig plats men under 1300-talet förlorade den i betydelse. Men än i dag hittas rester i marken där den gamla staden en gång legat.
Ormo skärmanläggning
Därefter är det dags att på nytt göra ett anrop på radion, nu till Östersund, men denna gång är det ingen bro som ska höjas utan en skärm som ska sänkas. Den märkliga Ormo skärmanläggning är en reglerbar fördämningsanordning i älven som vid behov kan minska flödet i älvgrenen och omfördela detta till Göteborgsgrenen av Göta älv. Detta görs för att saltvatten från havet inte ska tränga in i stadens färskvattenuttag som ligger nedströms, vid Lärje.
Området är en pastoral idyll med kor som fridfullt går och betar längs älven. När vi får syn på Kornhalls färja är det inte långt kvar. Skepparen tar över ratten och lägger till.
Att ta sig en tur på Göta älv och Nordre älv är sannerligen att göra en resa i historien.
