Vi befinner oss i sittbrunnen på Lasse Samuelssons båt La casa de verano (Sommarstugan, på svenska), tillsammans med hans sambo och tillika gast, Lia Westanmo, samt deras seglarkompisar, paret Thomas Arvidsson och Metha Brattvall.
Kvartetten har seglat hem Lasses båt från Spanien och vi sitter och pratar om den 2800 sjömil långa resan.
”Så torrt och fint har det nog inte varit varje dag i denna sittbrunn under deras seglats till Sverige”, hinner jag tänka innan snacket kommer i gång. Men där har jag fel. Som om Lasse kunde läsa mina tankar, säger han:
– Inte en enda gång under hela resan har det varit vatten här, säger Lasse och påpekar att sittbrunnen är högt belägen och har höga fribord.
Lång tid på liten yta
Bakgrunden till äventyret var att Lasse hade funderat på att byta båt och hittade då denna i Barcelona. Eftersom han redan befann sig i Spanien åkte han de 80 milen för att ta sig en titt på båten, och blev störtkär. Men så var det ju det där med att få hem båten till Sverige. En sådan lång resa är lättare att göra om man är några fler ombord så kompisarna Thomas Arvidsson och Metha Brattvall kontaktades.
– Får man chansen tar man den, anger Thomas, som orsak till att de tackade ja.
Seglatsen var kvartettens första tillsammans.
– Vi hade läst på om corona och lyckats bli vaccinerade innan vi stack i väg, säger Metha.
Totalt tillbringade de två paren 53 dygn tillsammans på ett begränsat utrymme.
– Här fanns alla möjligheter att ha olika åsikter. Man lär sig mycket om social interaktion på så lång tid tillsammans, anser Metha.
Ösregn och styv kuling
Efter att ha fyllt båten med proviant och allehanda utrustning skedde avresan från Costa Blanca den 9:e april i ösregn och 20 sekundmeter. Lasse hade hört talas om att späckhuggare kan gå till anfall mot segelbåtars roder utanför Portugals kust. Varför valarna gör så är oklart –kanske leker de? Av säkerhetsskäl höll de sig därför nära kusten och tog även följe med en dansk segelbåt, för att vara två om något skulle hända.
Biscayabukten är känd för att vara ett blåshål. Här mötte de 9–10 meter höga vågor. Och som inte detta vore nog, var våren den kallaste på 50 år. Besättningen var klädd i dubbla långkalsonger och tre lager jackor så en viss lättnad infann sig när de lämna bukten efter 53 timmar.
Glupska valar och kyla i all ära men ett annat problem bestod i att hitta hamnar som var tillräckligt djupa för båten när tidvattnet slog om till ebb.
– Europa var nedstängt men hamnarna var öppna, säger Lasse.
Mycket gick smärtfritt dock inte allt. Seglarna stötte på administrativa svårigheter i Brest.
– En båt köpt i Spanien, av en svensk skriven i Spanien, från en italiensk säljare var mer än den franska tullen klarade av men till sist gav de upp, förklarar Lasse.
Ett äventyr
Om Biscaya hade bjudit på dåligt väder och höga vågor blev seglatsen genom Nederländernas kanaler desto lugnare. Facit blev 36 broar och 4 slussar, allt avklarat på 12 timmar.
– På grund av pandemin hade det varit lågsäsong länge så vi fick en fantastisk service, alltså hjälp att öppna slussar och fälla upp broar, säger Lasse.
Seglingen var utan tvekan den längsta de fyra hade gjort så man undrar vad de tar med sig hem efter alla strapatser?
– Att vi klarade av detta, vi är trots allt över 70 år gamla, säger Lasse.
– Alla strandhugg och alla trevliga människor vi har mött, tycker Metha.
– Den kraftiga marelden som gjorde att delfinerna såg ut som lysande torpeder när de forsade fram genom vattnet, anser Thomas.
– Elbe var ett äventyr. Det kändes som vi segade oss fram i uppförsbacke, menar Lia.
I dagsläget finns inga planer på att göra om seglatsen men man vet aldrig. När denna intervju görs sitter vi visserligen ombord på båten men den står på land så i själva verket torrseglar vi, något Lasse ogillar.
– Känns förskräckligt att sitta i en segelbåt på landbacken.
Och även Lia har tankar om framtiden.
– Nej, den seglingen gör vi nog inte om. Skulle väl vara när vi blir 90… Så vi har något att se fram emot.
