Gunnars pappa, Alek, föddes på Hönö 1906. I unga år var han springpojke på Berns-Johans bageri på Hönö.
– Pappa fick bära brödet på ryggen och gå. Han bar bröd ända till Bagglebo på Öckerö och rodde även till Fotö med bröd. Han berättade att när det blåste hårt stod hans mamma på kajen och tittade så att han skulle klara sig. En dag gick han förbi här och tänkte ”där ska jag bygga ett bageri en dag”. Och så blev det, säger Gunnar.
Aleks bageris historia
1928 byggde 22-årige Alek sitt bageri på Öckerö, med en lägenhet ovanpå, och öppnade i maj lagom till sommaren.
– Pappa hade mött Ernst i Kanndalen som sagt till honom: ”Alek, du ä inte rekti. Sädda opp bageri på Öckerö där alla ä så rediga så dom gör allting schôlva!”
Alek gifte sig med hönöflickan Astrid och året därpå, 1929, föddes Gunnar som blev enda barnet.
Eftersom det var lite att göra de första vintrarna, anställde Alek en bagare och gick själv ut på vadfiske för att tjäna extra.
– På somrarna blev det alltid ett uppsving med alla sommargäster. Då fick han ta in extra arbetare. Med en liten kutterbåt körde han ut bröd till de andra öarna och även in till Hjuvik, förklarar Gunnar.
I skolåldern var Gunnar väldigt intresserad av navigation och ville läsa till sjökapten, men Alek hade bestämt att ”pôjken skulle ble bagare”. Direkt efter skolan, som 13-åring, började Gunnar jobba i bageriet och har av många öbor kallats ”Bagarns-Gunnar” i hela sitt liv.
– Jag var inte gammal när jag skötte 9-plåtarsugnen. Det var tungt arbete när en hel rad barkis och limpor på järnplåtar skulle långt in i ugnen med den två meter långa brödstaken. Farsan var en väldigt bra arbetsledare. Man skulle både göra degar och sköta ugnen så att han kunde ”stå ve bort och slå upp”. Han var snabb som en vessla, hittade på egna recept och snappade upp tips från andra bagare som kom hit.
Blev tidigt ett par
Nykterhetsorganisationen NTO höll till i nuvarande Röda Korsets lokaler och var en populär samlingsplats med aktiviteter som sjöscouter, lek och dans. Där möttes Ulla och Gunnar.
– Vi var ofta en stor samling flickor och pojkar där, berättar Ulla. Nykterheten har jag fortsatt med hela livet, och aldrig druckit sprit, vin eller öl. Jag har alltid haft roligt ändå. När jag var 14 år startades det en teatergrupp där även Gunnar var med. Tidigt blev vi ett par.
– För mig klickade det – precis som för kungen. Det var vi! Tänk att få träffa en så fantastisk tjej när en nästan var en snôr-onge. Det är bingo! säger Gunnar.
– När jag var 16 år fick jag en ring av honom, berättar Ulla och ser ömt på sin make. Vi hade bra kemi och samma intressen, som till exempel att vi båda älskade att dansa. På somrarna var det fullt av folk vid dansbanan ute vid bränneriet, både öbor och stadsbor som seglade hit. Det var så roligt.
När Ulla slutat skolan och konfirmerat sig blev hon först barnflicka hos prosten Hellström för Jan-Arvid och Gisela.
– Sedan var jag hos Paul och Lina och passade deras barn. Det var när ”Pomp-Olle” skulle bli född. 15 år gammal började jag på ÖFA och arbetade där tills vi gifte oss.
Prosten Hellström vigde Ulla och Gunnar i prästgården när de var 18 och 19 år gamla. Efter vigseln tågade brudparet och deras familjer ner till Trevnaden där middag med hundra gäster väntade. En dragspelare gick framför dem. Till en början bodde de på övervåningen hos Ullas mamma i Saltars. Först föddes sonen Thomas och två år senare Arne. När boendet blev för trångt byggde de på en våning ovanpå Alek och Astrid och flyttade dit 1955.
– Tänk att det snart är 70 år sedan, säger Ulla och undrar vart tiden tagit vägen.
Obekväma arbetstider
Ofta började Gunnar baka klockan 23 på kvällen. När de i många år hade Volvo som kund skulle varorna vara färdiga 05.30 på morgonen.
– Detta att jobba nätter blir en vana. Jag jobbade ofta till klockan 13 på dagen, alltså i fjorton timmar. Då hade Ulla gjort middag när jag kom upp. Sedan sov jag några timmar innan allt kontorsarbete. Många gånger vaknade man till och var osäker på vilken tid på dygnet det var. Det var bara lördagen man hade ledig. På söndag kunde man sova ut.
Ulla jobbade hårt hon också. Förutom att ta hand om pojkarna, var hon högst engagerad i bageriet.
– Jag gick upp mellan klockan 02 och 03 på natten och började göra smörgåstårtor och packa bröd. På morgonen sprang jag upp till pojkarna och gjorde frukost till dem innan de gick till skolan. Sedan fortsatte jag arbetet i bageriet, förklarar Ulla.
– Hon sov mindre än vad jag gjorde. Jag la mig vid 20, men hon ville aldrig lägga sig på kvällen, utan hade alltid något att göra, säger Gunnar.
– Jag tyckte det var så roligt att sy. Jag sydde kläder till pojkarna och mig. Kvällen var enda tiden jag kunde göra detta. Jag kom i säng vid 23 och fick i alla fall fyra timmar, säger Ulla med ett leende.
Pionjärer inom damfotboll
Gunnar har alltid varit intresserad av idrott och varit viktig för Öckerö IF. På 60-talet blev han föreningens kassör och kom med i gänget. Ulla kokade kaffe och serverade när det hölls fester.
När Brattebergsskolan byggdes 1967 blev Ulla utsedd att vara ledare för damgymnastik en kväll i veckan. Mängder av kvinnor kom och motionerade.
På 70-talet tog Gunnar och Ulla initiativet att starta ett damlag inom Öckerö IF. Han var tränare, hon var lagledaren som tvättade kläderna och såg till så att allt fungerade.
– Göteborgs fotbollsförbund hade inte hunnit få damfotboll. Tillsammans med nio andra lag i Göteborg bildade vi en serie. Ett år senare kom vi med i förbundet. Än idag när vi möter ”flickorna” kommer de och kramar om oss. Det är så härligt, säger Ulla.
Började resa efter 74 års ålder
Trots fullspäckade arbetsdagar försökte makarna få lediga stunder, speciellt fina sommardagar då de åkte ut till holmarna.
– Vi hade en båt med stark motor. Vi skulle fort ut och bada och fort hem och sova! säger Gunnar och skrattar.
Han jobbade i bageriet tills han fyllde 74 år, men trappade ner lite med åren. När han var 80 år tog barnbarnet Malin över bokföringen.
Den nyvunna friheten innebar att makarna nu kunde börja resa och upptäcka världen.
– Resorna hag gått till bland annat Sydafrika, Påskön, både norra och södra Sydamerika, Island och Nya Zeeland. Flera resor gick också till USA där Ullas mamma hade sju syskon på olika ställen i landet.
Älskar fortfarande att dansa
Fast de har passerat 90 år är Ulla och Gunnar fortfarande högst aktiva de flesta dagar i veckan. De har dansat i hela sina liv och gör det fortfarande. Både hemma och på Solhöjden två gånger i veckan.
– Dansen har betytt mycket för oss – både glädje, fysik och balans, säger Gunnar.
– När äldste sonen och hans fru skulle gå buggkurs i Hönö Röd, anmälde de oss också, inflikar Ulla. Det var jätteroligt. Men vi var ju äldst. Vi är alltid äldst! Eftersom alla våra gamla vänner har gått bort, har vi fått lära känna nya människor. De som går stavgång med oss är i våra barns ålder. Det är aldrig för sent att lära känna nya vänner! säger Ulla.
Så gott som hela livet har båda två fått vara kärnfriska och är djupt tacksamma för detta. Endast varsin natt på sjukhus har det hittills blivit. Ulla slet av en hälsena när hon var 85. Gunnar fick en liten stroke när han var 80. Trots det aktiva livet börjar båda två märka att de är äldre nu.
– Det smyger på, säger Gunnar. Jag märker det på balansen. Jag har gula fläcken och ser inte så bra längre.
Bageriets nedläggning
När Aleks bageri i juni avslutade sin verksamhet, hade fyra generationer Bergagårds under 95 år skött bageriet och på bästa sätt försett öborna med bröd och allt möjligt gott till både vardag och fest, bröllop och begravning. Många öbor kände sorg över att denna era var över.
– Det kändes såklart konstigt för oss också, men nu är det nya tider, säger Ulla. Det luktade bageri ända hit upp där vi bor. Vi hörde maskinerna också. Nu är det tyst och härligt.
– Det mest konstiga nu är att vi måste handla bröd på annat ställe. Förr när vi fick besök var det ju bara att gå ner till affären och hämta något gott. Vi är glada för att Arne äntligen får ta igen sig lite. Han är ju 73 år och har jobbat här sedan han var ung, fast vi försökte avråda honom från att bli bagare eftersom det är ett jobbigt liv. Vi önskar Arne och Lilian en välförtjänt ledighet nu, säger Gunnar.
Snart fyller sonen Thomas 75 år.
– Eftersom pojkarna är så pass gamla känns de mer som kompisar än som barn, säger Gunnar.
– Vi har alltid stått nära våra fyra barnbarn Malin och Stefan, Jessica och Robert, och har dessutom fem härliga barnbarnsbarn, säger Ulla.
Makarna har samlat på sig livsvisdom genom åren och ger följande goda råd:
– Det är viktigt att göra vad man kan för att hålla sig frisk. Att hålla i gång om man kan det, och äta riktigt, säger Gunnar.
– Man ska inte vara för snabb med att döma andra eller ha förutfattade meningar. Folk tror så mycket som kanske inte stämmer.
Äktenskapet blir bara bättre
I alla väder har makarna stått vid varandras sida. Även om de ibland haft olika uppfattning har de inte bråkat en enda gång under sitt långa äktenskap.
– Vi fattar inte att folk orkar bråka om allting. Ett lyckligt äktenskap är som ett bra årgångsvin. Det blir godare och bättre ju äldre det blir. Det stämmer in på oss, säger Gunnar.
Vad är det bästa med Ulla?
– Hon är en väldigt stark människa. Tålig och envis. Snäll och go på alla sätt, svarar Gunnar.
Vad är det bästa med Gunnar?
– Det är att det är han! svarar Ulla.
Störst av allt är kärleken.
/Lilian Andersson
