Ronald Caous är den som uppmärksammade oss på tidningen om att det nu är 80 år sedan denna mer eller mindre bortglömda katastrof inträffade.
– Händelsen kom till min kännedom helt apropå, säger Ronald om hur han fick nys om det hela.
Det skedde när han tillsammans med Gunnel Karlsson och hennes son Håkan – barn och barnbarn till den ena fiskebåtens ägare – satt och väntade under tiden som en banktransaktion skulle gå i genom. De tre småpratade om ett och annat. Gunnels man hade varit fiskare och samtalet gled därför in på hur det hade varit att vara fiskarhustru,
– Det måste ha varit ”ur hand i mun”, många gånger? undrade Ronald.
– Ja, ibland låg de vid kaj i tre veckor, om det var storm. Då var det knapert. Det gällde att ha sparat undan varenda krona som blev över på banken så jag hade pengar till räkningarna, svarade Gunnel.
Precis då ringde Ronald fru, som stod och väntade ute i kylan och han var därför tvungen att lämna sällskapet ganska omgående, då Gunnel säger:
– Värre var det för min mamma. Far dog i kriget 1943, när jag var tre år. Vi var tre barn.
Ronald satte sig ner igen.
– Dog din far under kriget eller av kriget?
Gunnels son Håkan svarade:
– De blev beskjutna utanför Jyllands kust!
– Vad hette båten?
– Vestkusten! De fiskade i lag med Hermon.
– Konstigt att jag inte hört talas om denna händelse, fortsatte Ronald. Finns det något på Fiskemuséet om detta?
Ronald Caous kunde ana ett stråk av besvikelse när Håkan svarade att, det nästan inte finns någon dokumentation alls om detta. Georg Åberg och Dag Edvardssons bok De hade inget val är en av de få skrifter som omnämner händelsen.
Vid det laget fanns många frågor som snurrade i huvudet på Ronald, men den största var:
– Hur hade mamman klarat av, mitt under brinnande krig, att reda ut denna besvärliga situation?
– Jag var ju så liten när det hände så jag minns inget och hemma pratades det inte om det, säger Gunnel. Däremot gjorde min yngste son, Jörgen, en intervju med min mamma, Karolina, och då fick jag reda på vad som hade hänt. Sedan när Håkan började släktforska lärde vi oss mer, säger hon när vi träffar henne och sonen Håkan hemma hos henne på Breviksängar på Öckerö.
Barnen fick hjälpa till
Gunnels föräldrar hade byggt ett eget hus en kort tid innan händelsen så det fanns alltid ett behov av pengar.
– Mamma arbetade aldrig utanför hemmet, och hon gifte aldrig om sig. Hon levde som änka i 58 år och försörjde sig på den lilla änkepension hon fick samt vad barnen bidrog med fram till dess de gifte sig. Jag minns hur jobbigt hon hade det. Vad jag vet fick hon inget skadestånd eller något liknande.
Familjens dåliga ekonomi efter att försörjaren gått bort påverkade även Gunnel.
– Lärarna såg att jag hade lätt för mig. De ville att jag skulle gå vidare och läsa till textillärare men mamma sa nej, hon sa att jag skulle börja arbeta i affär i stället för vi behövde pengarna. Att jag inte fick läsa vidare har varit en livslång besvikelse för mig men jag förstår ju orsaken till att det inte gick.
Tragedin har präglat Gunnel på ytterligare ett sätt.
– Jag har aldrig längtat efter att komma ut på sjön men ändå gifte jag mig med en fiskare, Helge på GG 759 Wilmo.
Jagarna öppnade eld
Hemma på Hälsö gjorde Ronald lite snabba efterforskningar, dels i Handelsflottans matrikel över fartyg som förliste under kriget och i SvD:s årskrönika från 1943.
Ur den förra saxas följande:
”Den 25 augusti befunno sig fiskefartygen »Hermon», »Vestkusten» och »Lisea» på fiske i Skagerack omkring 55′ väst om Hirtshals. Allt efter som fisket fortgick förflyttade sig fartygen västerut. På eftermiddagen anslöt sig fiskefartyget »Libanon» till de tre. Vid 8-tiden på kvällen samma dag närmade sig med god fart ett par fartyg av tysk jagartyp samt några andra fartyg, liknande maskindrivna läktare. Fartygen höllo kurs rätt mot »Vestkusten». En av jagarna öppnade eld med ett kanonskott mot »Hermon». Nedslaget skedde cirka 50 m från fartyget. »Libanon» och »Lisea» hade då redan stuckit ifrån sig sina ankare och satt högsta fart i ostlig riktning. Även »Hermon» syntes göra förberedelser för att så snabbt som möjligt komma från platsen. Emellertid koncentrerades elden allt mera mot »Hermon» och »Vestkusten». En stund senare syntes eldflammor och rök stiga upp från »Hermons» akterskepp. I det tilltagande mörkret försvunno de båda fartygen ur sikte från »Libanon» och »Lisea», som undkommo i ostlig riktning.”
I SvD hittade Ronald lite information om de diplomatiska utväxlingarna:
”I Berlin framföres svenska regeringens protest med anledning av »denna allvarliga händelse, som djupt upprört den svenska opinionen» och krävas åtgärder mot ett upprepande, var jämte regeringen förbehåller sig alla ersättningsanspråk med anledning av uppkomna skador på liv och egendom. Från tyskt håll svaras bl. a., att fiskebåtarna avsiktligt överträtt förbudet att befara det tyska s.k. varningsområdet, att deras uppträdande var neutralitetsstridigt och innebar ett direkt understödjande av Tysklands fiender samt att de svenska fiskarna utfört sabotage mot tyska lysbojar.”
Dessa beskyllningar tillbakavisar svenska regeringen i en svarsnot, vars innehåll publiceras den 12 september.
I samma årsbok läser vi vidare om hur budet om de tolv omkomna fiskarna togs emot av fiskesamhällena längs kusten:
”Utefter hela västkusten vaja sista dagarna i augusti de svenska flaggorna på fartyg samt allmänna och enskilda byggnader på halv stång med anledning av fiskebåtarnas undergång. Allt fiske ligger nere under två dagar eller längre tid. På Öckerö samt många andra platser i Bohuslän och Halland hållas protestmöten mot den tyska behandlingen av svenska fiskebåtar. Minnesgudstjänster äga den 5 september rum på Öckerö.”
Sköt först och …
Vad som egentligen låg bakom det tyska angreppet är svårt att säga. Svenskt fiske hade pågått i området på samma sätt under flera år. Tyskarna menade på att de två svenska fiskebåtarna sänks då de uppträtt misstänkt inom tyskt spärrområde trots varningsskott. Man misstänkte båtarna för spioneri och att ha skadat tyska sjömärken. Den svenske förhandlaren tillbakavisade de tyska påståendena och påpekade det orimliga i den tyska utsagan.
Till saken hör att de svensk-tyska förbindelserna vid denna tid var synnerligen dåliga. Detta eftersom regeringen den 20 augusti sagt upp avtalet om tysk permittenttrafik till och från Norge genom Sverige, som redan dessförinnan upphävt avtalet om materialtransporter på samma sträcka.
Eller tyckte tyskarna att svenskarna befann sig för långt västerut? Troligast är kanske förklaringen att det rörde sig om nervösa och oerfarna tyska sjöofficerare som hellre sköt först och frågade sedan.
/Ronald Caous och Conny Åquist
