Kaptenen på Herakles tittade ännu en gång på sina anteckningar, som han hade satt fast på en bit masonit med en stålklämma upptill, så att det gick att bläddra bland dokumenten som han hade klämt fast.
– Jaha, tänkte han, då så.
I den tjocka bunten av papper fanns drygt tre månaders arbete dokumenterat. Dykarnas journaler – han kunde på minuten redogöra för alla dykarnas arbete ner till varje enskild minut som de varit klädda i de omständliga tungdykardräkterna. Han kunde följa moment för moment i det minutiösa arbetet. Allt var klart, det var dags.
Det var den 1 augusti 1943 och de befann sig söder om Åstol, vid Koöns nordöstra del. Solen hade gått upp sex minuter över fem och han hade inväntat att gryningen skulle övergå i morgontimmens bleka ljus. Nu var klockan halv sex på morgonen. Transporten till Eriksbergs torrdocka var beräknad att ta 14 timmar, vilket gav honom cirka tre timmars reservtid med dagsljus. Dagsljus var givetvis att föredra och därför ville han komma i väg så tidigt som möjligt. Den lilla flottan bestod av fartyget han själv förde befäl över: Herakles, byggd 1906, men ändamålsenligt byggd och kapabel, det var Röda bolagets Dan och de två pontonerna Oden och Frigg. Mellan pontonerna hängde ubåten Ulven och trots att Ulven bärgats ur djupen fanns samtliga 33 sjömän som följde henne ner i djupet den 15:e april, klockan 18.10, ännu ombord.
Kaptenen tog megafonen från sitt fäste på skottet och klev ut ur styrhytten och ner för lejdaren mot akterdäck. Han ställde sig, riktad mot pontonerna, lyfte megafonen, en enkel tratt av bleckplåt, mot munnen och uttalade orden som han visste alla ombord på de övriga fartygen väntat på: LÅNGSAMT FRAMÅT!
Herakles bägge maskiner brummade till lite lätt och han såg hur linan sträcktes. När den var sträckt såg han propellerströmmen från Dans propeller. Dan skulle assistera hela vägen till Göteborg och framför allt hålla upp mot vinden eller vid girarna. Nu var de i rörelse.
De nådde snart sin marschfart på drygt tre knop och han beordrade styrman att styra mot mittledsmärket, mitt i Marstrandsfjorden. De skulle passera det strax söder om märket, för att inte riskera att driva in i märket i den lätta nordvästliga vinden. Inget fick lämnas åt slumpen nu. I höjd med Hamneskär, strax öster om Hätteberget, skulle de gira söderut. De skulle med den kursen passera bara någon sjömil ifrån förlisningsplatsen. Trots detta var det en rutt att föredra, då vattnen nu var svepta efter minor och betydligt säkrare att gå än den relativt trånga inre leden, med alla dess svåra och trånga passager. Rutten var noga övervägd. Strax söder och väster om Stora Pölsan skulle de gira österut, mot Stora Oset, för att runda Stuvö och stäva ner mot Kalvsund. Därefter var det den trygga, välbekanta Rivöfjorden som väntade.
Mot Göteborg
På vägen ut mot farledsmärket som markerade farledens mitt tänkte han på bärgningen vid Stora Pölsan. Det hade varit ett svårt och omständligt arbete. Regeringen hade tillskjutit en miljon kronor och Röda Bolaget, med dess utvidgning mot bärgning som rederiet Broström tagit initiativet till, hade fått uppdraget att bärga Ulven. Inledningsvis hade de förfogat över 20 djuphavsdykare från marinen, utöver Röda Bolagets egna dykare. De hade försiktigt lyft Ulven till 39 meters djup, och Ulven, med sina dryga 600 ton hade hängt under Frigg, när de med Herakles flyttade Ulven de 13 distansminuterna till platsen vid Åstol, för de slutliga förberedelserna. Där hade Ulven först lyfts till 15 meter, för att så småningom, i ett sista lyft, åter blivit synligt vid ytan. Det hade varit en mäktig upplevelse, att åter se Ulven i ytläge, om än med hjälp av de bägge pontonernas anordningar av domkrafter och säkringar.
Den komplicerade bärgningen hade inte skett utan incidenter. Vid ett tillfälle hade Oden kantrat och man hade fått pausa arbetet och en bogserare hade tagit Oden till Göteborg, där man fått plattformen på rätt köl igen. Trots att arbetet skedde med stor försiktighet, hade tempot varit det högsta möjliga. Männens lojalitet mot sjömännen ombord på Ulven var djupt känd och han hade aldrig behövt fråga någon två gånger, om de kunde ta ett extra skift.
Passerar Stora Pölsan
De hade passerat mittledsbojen och stävade ut mot den förutbestämda punkten för giren söderut. Från bryggan hade han bättre utsikt föröver än akteröver. Därför hade han placerat sig på akterdäck, intill telefonen som användes för kommunikation mellan bryggan och vinschförmannen, som i vanliga fall förde befäl över akterdäck. Härifrån kunde han inte bara se pontonerna och den assisterande bogserbåten, han såg även det som syntes av Ulven. Det var inte mycket mer än tornet. Däcket kunde skönjas då och då, när någon våg bröt över skrovet och därefter sjönk undan och för en kort stund blottade däcket framför tornet. Vid minsta tecken på att något höll på att hända med säkerhetsanordningarna skulle han beordra stopp i maskin, genom att vissla tre gånger med visslan. Det var signalen för den assisterande Dan att slå back och bromsa de fyra sammanbundna fartygen.
De närmade sig punkten för giren och kaptenen spanade horisonten runt för att förvissa sig om att inget i omgivningen skulle påverka giren. Han tog upp mikrofonen och kommenderade kort ”180 grader”. Visslan blåste de överenskomna fem tonstötarna för uppmärksamhet, som de hade kommit överens om under planeringen och girade därefter till beordrad kurs, rakt söderut. Med denna kurs skulle de passera väster om Stora Pölsan, alldeles intill platsen där Ulven mötte sitt öde, i form av en 32-kilos mina som detonerade under förskeppet.
/Text: Ronald Caous • Textredigering: Conny Åquist
fortsättning nästa vecka.
