Farten sjönk till knappa tre knop när de fick strömmen mot sig. Under sökandet efter den förlista ubåten hade den starka strömmen förstärkts av kulingen som rådde under stor del av sökandet. Detta gjorde dykningen riskabel, men inga dykare hade råkat illa ut. Däremot hade Oden kantrat i de inledande arbetena med bärgningen. Under dagarna som följde på den 15:e april hade en intensiv räddningsaktion organiserats. Räddningsfartyget Belos hade befunnit sig på östkusten och anslutit två dagar efter de fartyg som redan fanns i området. Belos hade en dykarklocka för tryckanpassning och var livsavgörande för besättningen, om de skulle hittas vid liv. Belos, med sin ångpanna, gjorde bara elva knop och man hade därför skickat en av bolagets bogserare för att möta upp på vägen och öka farten genom bogsering, eftersom varje minut var värdefull. Under tiden pågick sökandet och allt fler fartyg var med, medan svenska folket höll andan. Fiskarna i den närliggande skärgården deltog med ett trettiotal fiskefartyg. Som flest var det femtio fartyg, med marinens tjugo fartyg, som sökte i området. Utöver fartyg var även flygplan med i sökandet. Först hade det varit spaningsflyg från F6 i Karlsborg och F7 i Såtenäs, men senare ankom marinens egna spaningsflygplan.
På plats
Johannes Johansson vaknade av ett häftigt och ihållande bankande på dörren. Han tittade på sin armbandsklocka som han lagt på bordet bredvid sängen.
– Klockan ett på natten, sa han till sig själv medan han hasade i tofflorna och tog sig ner till ytterdörren. Där ute stod ett par uniformsklädda män. Kustartillerister, antagligen.
– Kan Zaritsa hjälpa till att leta efter Ulven? Tiden rinner ut – det brådskar, Normy och Fridhem är varslade och ska delta i sökandet efter ubåten. Kan ni göre er klara omedelbart?
– Nu? Det blåser storm.
– Ja, det är nödläge. Ni får vidare instruktioner på kajen. Vi inväntar besättningarna till Normy och Fridhem. Ni svarar för att er besättning kommer på plats.
Johannes skyndade sig att klä sig. Det mesta de behövde fanns redan ombord, i form av vatten, salt sill och potäter. De hade även lite saltlånga och kanske några morötter. Johannes begav sig först till Job, som bodde i närheten, för att be honom förbereda Zaritsa medan han själv hämtade Claes, som bodde längst bort från hamnen, borta på Stuvö. Det var mörkt i husen, men mörkläggningsgardinerna hade säkert inte gjort någon skillnad. De hårt arbetande männen på Petters och Bergs varv behövde sin nattsömn, liksom fiskarna gjorde det, de få nätter de var hemma. Trots minfälten i Skagerack måste de fiska – de hade inget val. När de bägge männen passerade småskolan såg de en rektangel av ljus när dörren till Mannes hus öppnades och de såg Manne från Normy komma nerför Postvägen. De nickade till varandra, när Manne upptäckte Johannes och Claes i månens sken. Månen skulle vara full om några dagar och gav ledljus i mörkret, som tur var.
– Hej Manne, har du varskott din besättning?
– Ja, de är redan i Normy. Jag var hemma och hämtade skaffningen som gjorts i ordning medan jag var runt och väckte de andra.
De fortsatte tyst ner mot Strandkassan, andelsföreningen som alla fiskare hade del i.
Klockan hade ännu inte hunnit bli halv två, då alla tre besättningarna var samlade på den nyanlagda betongkajen i Gårekilen. De uniformerade männen hade väntat på dem.
– Ubåten Ulven saknas. Senast kända position var på svenskt vatten, sydväst om Stora Pölsan. Ulven genomförde en örlogsövning där, tillsammans med resten av Göteborgseskadern. Fartygen letar i detta nu och behöver er hjälp.
– Det ligger fullt med minor där, svarade Johannes.
– Nejdå, området har svepts. Det ligger inga minor där nu.
De hade fått vidare instruktioner om var de skulle anmäla sig, när de var på plats och inom några minuter var de tre fiskefartygen i gång med sina startprocedurer. Bolindermaskinerna sparkade i gång och med släckta lanternor lämnade de tre fartygen den trygga hamnen på Hälsö, för att bege sig mot Stora Oset, där en vedettbåt skulle möta upp.
Efter att fått sina instruktioner påbörjade de tre att svepa med hjälp av sina trålar. Gryningen hade gett dem arbetsljus nog att sätta trålarna och påbörja sökandet i den ruta de blivit anvisade. Det dröjde inte länge förrän Johannes fick ”napp” med trålen. När trålen vinschades in kunde konstatera att det var en mina. De bogserade undan trålen med minan i ett stycke och släppte av. Minan flöt, när den inte längre var bottenförankrad. Ett militärt fartyg närmade sig, samtidigt som de gick undan och förberedde trålen på nytt. Från fartyget sköt man med Mauser-gevär mot minan, som sprängdes vid första träffen.
Trots det intensiva letandet gick till slut tidsfristen ut för att någon möjlighet för överlevande skulle kunna finnas i Ulven. Den intensivaste fasen avlutades, men sökandet fortsatte, nu med en mindre styrka. Av de 30 fiskefartygen var nu endast en handfull kvar och deltog mot en ersättning på 7000 kronor i veckan. Däribland Normy, Anna, Sidney och Fridhem.
/Text: Ronald Caous • Textredigering: Conny Åquist
fortsättning nästa vecka.
Läs mer: Den sista resan – del 1
