I den där lokalen låg en blomsteraffär när jag var liten och ingången till mataffären låg inte där den ligger nu. Att komma tillbaka till området där jag bodde som barn, till torget som jag har strosat över så många gånger, är märkligt på så vis att det är precis som det var då och ändå så annorlunda. I vilken butik jag än går in kommer jag antagligen mötas av ett nytt ansikte. Det enda som är helt oförändrat är kyrkan och så min gamla skola som står däruppe på kullen. Den står där den alltid har stått. Fast det är inte min gamla skola, inte riktigt.
Den nya Torslandaskolan stod klar 2013. Efter ungefär fyra års diaspora fick eleverna börja traska upp för skolbacken igen. Vid det laget hade jag sedan länge lämnat högstadiet bakom mig. Emilia Garpebring hade också gått ut högstadiet då, men hösten när det brann gick hon i nian. På lördagsmorgonen blev hon väckt av sin far och familjen gick till platsen. Från hörnet av kyrkogården bevittnade de ett kaos av rök, lågor och människor som sprang hit och dit. Det tydligaste minnet hon bär med sig från skolbranden är åsynen av den brinnande byggnaden.
– Det måste vara att man stod där och såg att det faktiskt var på riktigt och att man såg någon lärare som sprang och skulle prata med räddningspersonalen. Det var väldigt många som stod där, säger hon.
Branden inträffade i november 2009, alltså några veckor före jul. Att det lackar mot jul även i dessa dagar råder det ingen tvekan om när jag och Emilia Garpebring träffas på ett kafé i centrala Göteborg. Utanför fönstret singlar enstaka snöflingor mot marken och något som kallas för tomte-latte finns med på menyn ovanför disken. Emilia Garpebring värmer fingrarna mot cappuccinokoppen medan hon tänker tillbaka på tiden strax efter branden.
– Jag undrade nog hur det skulle bli de närmaste dagarna eller veckorna. Jag tror inte att jag tänkte jättemycket så långt fram, utan jag tänkte nog att ”Det löser de väl på något sätt”, men man tänkte väl att nu blir det jättekonstigt här de sista veckorna fram till jul och nästa termin, säger hon.
Projekten brann upp
Min SO-lärare i sjuan ritade med röd whiteboardpenna en liten prick på väggen i salen där hon oftast undervisade, en symbol för historiens gränslöshet. Hur stor tavlan i ett klassrum än var skulle hon ändå behöva sträcka sig bortom tavelramarna för att kunna rita en tidslinje som var tillräckligt lång för att täcka in historiens alla skeden. Något så busigt som en lärare som ritade på väggen hade jag knappt varit med om och kanske var det därför den där pricken var det första jag tänkte på när jag hörde att skolan hade brunnit ner. Men för de elever som fortfarande gick på skolan blev konsekvenserna naturligtvis mer påtagliga. Emilia Garpebring minns att en del av hennes skolkamrater blev av med slöjdprojekt. Själv hade hon inget påbörjat projekt i slöjdsalen, men en del annat arbete gick förlorat i branden, bland annat att ett NO-projekt som gick ut på att bygga upp ett miniatyrsamhälle och hon förlorade också något som låg i hemkunskapssalens frys.
– Däremot hade jag en kålpudding, kommer jag på nu. I hemkunskapen hade vi börjat på den en lektion och så hade vi konstaterat att den här hinner inte bli klar i ugnen, så vår lärare sade att den får vi frysa in och så får vi fortsätta tillaga den nästa fredag, säger hon.
Viljan att hitta lösningar fanns med från första början, trots att mycket såklart blev annorlunda efter en så dramatisk händelse. Klassen flyttades till Trulsegårdsskolan och så småningom tog en ny vardag form.
– Det gick sakta men säkert tillbaka till det normala på något sätt. Sedan tog det väl ett tag innan vi fick skåp, så man fick bära med sig grejerna på ett annat sätt. Bit för bit föll ändå väldigt mycket på plats när de fick lokaler att sätta oss i, säger Emilia Garpebring.
Nykomlingar på Trulsegårdsskolan
Vid bordet bredvid vårt sitter några kafégäster som just har avslutat lunchen. Framför sig har de förutom tallrikar, glas och snusdosor datorer. De är här för att arbeta, troligen med något skolarbete. De är av utseendet att döma säkert inte många år äldre än eleverna på Torslandaskolan, inte mycket äldre än vad Emilia Garpebring var när hennes vardag plötsligt förändrades. En del utmaningar, dels för Trulsegårdsskolan som helhet och dels för de enskilda eleverna, uppstod när elevantalet i en handvändning ökade så påtagligt.
– När vi kom ett helt stort nytt gäng till en annan skola så uppstod det väl vissa spänningar mellan olika elevgrupper. Det var lätt att skylla på oss om någon hade klottrat på en bänk och lite så, säger Emilia Garpebring.
Av schematekniska skäl fick Torslandaskolans elever till en början eftermiddagsundervisning. Skoldagen började runt lunchtid och var inte slut förrän ganska sent på eftermiddagen. För Emilia Garpebrings del var det hanterbart, men det påverkade hennes vardag i skolan såväl som hennes fritidsaktiviteter. Hon var fadder åt en konfirmandgrupp och det förändrade schemat gjorde att hon var tvungen att ta till kreativa lösningar för att kunna träffa gruppen.
– Då flyttade vi den gruppen till tidig förmiddag och hade frukostar med dem. Man fick komma på lite annat. Sedan var det tillbaka till vanliga tider efter nyår. Hade det sträckts ut med eftermiddagsundervisning hade det nog blivit tröttsamt, men vad jag kommer ihåg gick det ganska bra att leva med under några veckor, säger hon.
Gemenskap i klassen
Att plötsligt stå utan egna lokaler att vistas i innebar utmaningar och det var en situation som alla såklart helst hade velat slippa, men erfarenheten gav Emilia Garpebring en insikt om att mycket som vid första anblick verkar hopplöst ändå kan lösas. Inte minst om alla inblandade anstränger sig. Det var vad hennes klass och lärare gjorde och i det fann de styrka.
– Det blev som en sammanhållning med klassen och lärarna, att man väldigt snabbt kom överens om att: ”Okej, nu sitter vi i den här båten. Nu måste vi se till att det inte går ut för mycket över undervisning och betyg och allt vad det kunde vara”. Så man blev ett team på ett annat sätt än vad man hade varit om man hade varit en klass med någon klick här och ett gäng där. Vi blev mycket mer en och samma grupp som skulle lösa det tillsammans, säger hon.
Sedan jag gick ut nian har jag aldrig varit inne i Torslandaskolans lokaler. Nu är det för sent. Åtminstone på sätt och vis. Om jag skulle åka dit nu skulle jag i alla fall inte hitta någon röd prick på väggen i SO-salen. I bestickslamret och lunchbruset inne på kaféet känns den hisingsleriga gräsmattan som jag alltid genade över på väg från bussen och den där vattenpölen som nästan aldrig torkade vid foten av skolbacken, den där pölen som en dag som denna säkert är täckt av ett tunt islager om den finns kvar, väldigt avlägsna. Det gör även själva skolan med sina färgglada skåp i korridorerna, sina klassrum med maritima namn och sina musiksalar på källarplan. Men jag minns min högstadietid med värme och nu när jag har fått höra mer om hur elever, skolpersonal, blåljuspersonal och övriga berörda slöt upp och gjorde det bästa av en situation som skolbranden, inser jag att den värmen inte var någon illusion. Den var inte mindre verklig än varmluften från fläkten inne på kaféet.
/Frida Andersson
