När Charlotta och Stefan Allard från Torslanda såg på varandra efter nyhetssändningen behövde de inte ens säga något till varandra. Iallafall inte med ord. De visste båda att de måste göra något. Lite research och några klick senare så var de anmälda som värdfamilj åt ukrainska flyktingar. Till en början var det tyst, men till slut fick de besked. 35-åriga Maryna från Kiev skulle inom kort flytta in hos dem med sina två barn.
– Jag letade upp var man kunde anmäla intresse och hittade två frivilligorganisationer på Facebook som jag anmälde oss till. Det tog ett tag, för de måste kolla upp familjerna ordentligt. Flyktingarna är rädda att man ska utnyttja dem, kanske tvinga dem att betala i natura, säger Charlotta.
När de stod och väntade på centralstationen i Göteborg var det nästan lite nervöst, men det släppte så fort de mötte familjen. Maryna och barnen var glada, men trötta. Maryna förstod samma dag som kriget bröt ut att familjen måste bort och redan efter två dagar lyckades hon få tag på tågbiljetter till henne och barnen. Där fick de vänta i 27 timmar innan de blev registrerade och slussades vidare. Nästa anhalt blev Warszawa och väl där stod hon på flygplatsen för att välja vilket land de skulle ta sig till för att söka asyl.
– Hon ville komma så geografiskt långt bort ifrån Ryssland som möjligt, så det blev Sverige, säger Charlotta.
Maryna och barnen Valeriia, 15 och Mykhailo, 8 hamnade först i Boden. De hade ingenting mer än varsin liten ryggsäck med sig, så de första de fick göra när de fick pengar från migrationsverket var att gå och köpa vinterkläder. Men Maryna insåg snabbt att ett liv i Boden skulle bli tufft. Hon vill komma ut och jobba snabbt, men i en liten stad är det ofta svårt att få jobb redan som det är. Det fanns inte heller några aktiviteter för barnen. Så när frivilligorganisationen berättade om familjen i Torslanda tog hon chansen med en gång.
Men Marynas man, barnens pappa, är kvar i Ukraina. I vanliga fall jobbar han som fotograf, men när kriget bröt ut förbjöds alla vuxna män att ta sig från landet. Nu tjänstgör han som soldat vars största uppgift är att vakta ett vapenförråd.
Leker soldat – som pappa
Trots att familjen inte blev utsatta för bombningar direkt kunde de ändå både se och höra dem på håll. Jämförelsevis med andra anses de ha tur som lyckades ta sig från landet så snabbt. Men Charlotta tycker ändå man kan se att det påverkat dem.
Hon har själv tre söner i ungefär samma ålder som Valeriia och Mykhailo och tvekade först när hon skulle ta fram leksakerna. Där finns en hel låda med leksaksvapen och hon var rädd att det skulle trigga igång något hos dem. Men Mykhailo hade själv med sig ett litet leksaksgevär, så hon bestämde sig för att ta fram dem ändå. Pojken blev speciellt förtjust i ett gevär, som han la sig på soffan med. Han låg där en bra stund, utan att varken säga något eller röra på sig.
– Jag tänkte förs att det var annorlunda med en åttaåring som ligger helt stilla. Men sedan kom jag på att han leker vakt. Han leker det som pappa gör, med en k-pist precis som han har. Barn bearbetar ju genom leken, säger Charlotta.
– Jag tror att i hans fantasi är det inte nödvändigtvis lek, utan en trygghet, inflikar Stefan.
Charlotta och Stefans egna barn är 12, 14 och 16 år. Största uppoffringen fick Olle, mellanbarnet göra. Det är i hans rum familjen nu bor. Han flyttade in i sin lillebror Albins rum som då också förlorade en del av sitt privatliv. Men precis som för föräldrarna var det aldrig någon tvekan om saken.
– Jag tycker det är kul. Min brorsa bor i mitt rum nu och det är helt okej. Men han sitter och spelar när jag ska gå och lägga mig, det är det enda som är lite jobbigt, säger Albin bortifrån köksbänken där han sitter och äter en bit pizza till lunch.
Charlotta vänder sig mot sin son och förklarar hur otroligt stolt hon är över honom och hans syskon. Att det aldrig varit det minsta motstånd. Inte ens när fjortonåringen skulle ge upp sitt eget rum. Hon ser det som ett tecken på att de lyckats med deras värderingar.
Vill föregå med gott exempel
Även det är en anledning till att de tagit emot Marynas familj. De vill visa både sina barn och andra hur man kan göra för att hjälpa till.
– Våra barn växer upp i ett stort hus och har precis allt de behöver och mer därtill, så det här är vårt sätt att visa att man får dela med sig. Och att få den här familjen att växa upp här istället för i bekymmersområdena är också ett litet bidrag. Även om Torslanda inte är helt bekymmersfritt, säger Charlotta.
De har märkt av att engagemanget i bekantskapskretsen är väldigt stort. Så fort någon får reda på att det tagit in Marynas familj skickar de meddelande och frågar om de behöver någon hjälp. Tidigare brukade Charlotta tänka att hon ska försöka klara sig själv, men nu tillåter hon sig att ta emot hjälpen.
Till exempel som när en av sönernas klasskamrater fick höra om den ukrainska familjen och gick hem och berättade om det. Inte långt efter fick Charlotta ett samtal från klasskamratens mamma som berättade att hon hade två påsar med kläder som hon ville ge till Valeriia.
Fortsätter studierna
Lera, som Valeriia kallas och Mischa, som är Mykhailos smeknamn, har redan börjat integreras i samhället. De går i skolan och lär sig svenska, samtidigt som de fortsätter med sin skolundervisning online från Ukraina.
– Varje kväll sitter dom med läxor som ska lämnas in, men ibland måste lektionerna avbrytas när flyglarmet går, berättar Stefan.
Vi tycker det är självklart att man inte bara kan stå och titta på.
Stefan Allard
Paret ser inte det de gör som ett politiskt ställningstagande, snarare som ett medmänskligt.
– Vi tycker det var självklart att man inte bara kan stå och titta på. Vi gick i demonstrationen från Götaplatsen till ryska konsulatet och jag är övertygad om att alla blev filmade av ryssarna vid konsulatet. Det fanns säkert ryssar i demonstrationståget med. Men man kan inte gå och gömma sig. Så det är snarare ett ställningstagande som medmänniska säger Stefan.
Stolt över att vara Torslandabo
De reflekterar också över det enorma stöd och engagemang som samhället visat. Charlotta berättar hur hon tidigare tyckt det varit jobbigt med, vad hon uppfattat som, en främlingsfientlig stämning i området. Men att det nu är helt tvärt om.
– Den här reaktionen har snarare gjort mig stolt över Torslanda och stolt över att bo här, säger hon.
Både Stefan och Charlotta tror att deras engagemang kan ha påverkats av deras egen uppfostran. Speciellt Charlotta, vars mamma alltid varit delaktig i frivilligarbete. Bland annat var de avlastningsfamilj åt en tjej med en CP-skada när hon var barn. Även Stefans mamma var engagerad i folkrörelser som var stort på den tiden. Hon drog med honom på många freds- och anti kärnkraftsdemonstrationer under hans uppväxt.
– Och nu forskar han kärnkemi på Chalmers, säger Charlotta och skrattar.
Känns att man gör skillnad
Det var från början aldrig något tvivel huruvida de skulle hjälpa till eller inte och den inställningen kvarstår. Om Marynas familj flyttar ut, eller om det i framtiden blir en ny flyktingström, kommer de göra samma sak igen.
– Vi skulle absolut göra det här igen för att de är få saker man har känt en sån tillfredställelse att få hjälpa till med. Jag menar man är med om fantastiska saker i livet, barnen föds och man når olika mål i livet, men det här har jag nog mest känt att ´herregud vad jag kan bidra med´, säger Charlotta.
Hon berättar om en händelse när hon körde familjen till skolan för bedömning, så brast mamman ut i skratt. Lera frågade sin mamma varför. Hon svarade då att hon var glad nu för hon känner sig säker och inte längre ensam.
Charlotta blir rörd när hon tänker på händelsen och river av en bit hushållspapper från rullen på bordet för att torka ögonen.
– Jag tänkte att fasiken vad vi kan göra och vi är ju helt vanliga människor. Vi kan få henne att känna sig säker, för hon hade varit så ensam. Flytt själv med sina barn och gått igenom allt vad de har varit med om. Och att man då kan vara med och hjälpa de här människorna. Det är få saker som får en att känna att man kan göra så stor skillnad, säger hon.
– Vi är väldigt glada att ha dem här. Och om man funderar på att ta in en familj tycker jag absolut att man ska det, säger Stefan.
/Hanna Olsson Drammeh
