Med bara varsin väska i handen flydde 35-åriga Dasha Moroz och hennes döttrar Anna och Maria från sitt krigshärjade hemland. Här är Dashas berättelse om kriget, kampen och det nya livet hon och flickorna har fått i Torslanda tack vare fina, godhjärtade svenskar.
Det har gått lite mer än ett år sedan kriget bröt ut i Ukraina. Dasha och hennes döttrar bodde i den lilla staden Okhtyrka, bara 14 kilometer från ryska gränsen. 50 mil från Kiev, 10 mil från Charkiv.
Hon hade ett fint och ansvarsfullt arbete som chef på ett hotell.
– Vi hade ju länge varit oroliga för om och när kriget skulle börja. Natten till den 24 februari 2022 jobbade jag på hotellet. Klockan halv fem på morgonen såg jag nyheterna på internet och hörde Putin säga att han inlett en special-operation för att hjälpa de rysktalande i Ukraina. Jag hade 30 gäster på hotellet. Personalen fick väcka dem. Nära gränsen såg jag en raket på den svarta skyn, berättar Dasha.
Hon körde hem till sina flickor. Familjen bodde på femte våningen. Eftersom det inte var säkert där packade de snabbt ihop lite kläder och tog med hunden och katten och åkte till Dashas mammas hus. I hennes källare skulle de kunna känna sig tryggare.
– Klockan tolv rullade ryska tankers in i min stad. Jag hade svårt att förstå att detta hände. Det började med artillerield från flygplan. Det var väldigt skrämmande när planen flög nära våra hem och släppte bomber. Ryssarna besköt skyddsplatser där även små barn befann sig. Många civila dog, även barn.
– Efter att ha riktat in sig på civila mål började ryska flyg attackera flera militärbaser med bomber. Min bästa vän blev dödad då. På ett ögonblick dog ungefär 75 ukrainare. Vi är en liten stad där alla känner alla. Det var svårt att förlora så många.
Dasha har en stor familj. Fjorton släktingar var tillsammans i hennes mammas källare när hela staden stängde igen.
– I Ukraina har vi alltid mat hemma. Mycket pickles, gurka och olika inläggningar. Mamma hade höns, vi hade potatis och morötter, så vi klarade oss.
Veckan därpå tog Dashas bror med sig hennes flickor till en säkrare plats i en annan region. Några veckor därefter hjälpte flickornas faster dem till Polen. När de var i säkerhet kunde hon slappna av. De hade ständig kontakt.
Dasha hade en vän i Ryssland som var journalist.
– Jag skrev till henne och berättade om vad som hände, vad ryssarna höll på att göra, men hon trodde mig inte. Jag berättade att barn blivit dödade, men hon kunde inte tro att det var sant. Det var oerhört svårt för mig. Vi hade varit väldigt goda vänner förut, men efter detta ville jag inte ha kontakt längre.
Innan kriget var det ryska och ukrainska folket som bröder och systrar. Dasha och hennes vänner åkte ofta till Moskva för att shoppa.
– Sedan kriget bröt ut finns det en hög mur mellan ryssar och ukrainare. Väldigt många i min region talar ryska. Innan kriget talade vi bara ryska, men efter kriget gick vi helt över till ukrainska. Innan kriget var vi patrioter. När kriget bröt ut blev vi ännu mer patrioter. Jag beundrar president Zelensky. Han lämnade inte landet trots allt det svåra. Han är väldigt modig som stannade med vårt folk.
Dasha är en driftig och handlingskraftig 35-åring.
– Jag kände att jag inte kunde sitta i källaren och göra ingenting medan bomberna flög mot min familj. Jag och några vänner i staden började som volontärer. Vi hjälpte de gamla och hjälpte militären vid gränsen. Ukrainsk militär frågade om jag kunde hjälpa till med att ta hand om de döda ryska kropparna, men det klarade jag inte av på grund av lukten.
Dasha och hennes familj bara väntade på att kriget skulle få ett slut.
– Man förstår inte vad krig är förrän man upplevt det i verkligheten. Vi försökte hitta någon form av vardag mitt i kriget. Jag gissar att ungefär 40 procent av staden blev förstörd.
Många av Dashas vänner runt om i Ukraina flydde till andra regioner i landet, och till andra länder för att börja ett nytt liv. De håller kontakten och följer upp varandra.
När den stora förstörelsen av landets infrastruktur kom, flydde även Dasha. Från Polen tog hon och flickorna sig till Sverige.
– Vänner i Ukraina hade vänner här. Allt löste sig. Det viktigaste för mig var att mina barn skulle få utbildning. De hade redan mist flera års riktig undervisning på grund av pandemin, och sedan kriget.
Dasha hade trott att svenskar var ett helt annat folk, slutna och lite kalla. Men det dröjde inte länge förrän hon kände sig hemma här.
– Människorna är fina och vänliga. Vi kom till en möblerad lägenhet och fick ta emot flera säckar kläder. Jag har fått fina vänner. Flickorna trivs väldigt bra. Maria går på högstadiet i Nordlyckeskolan. Anna går på Lindholmen och läser svenska, matte och engelska.
Med sin stora framåtanda fick Dasha tidigt ett arbete här, samtidigt som hon lär sig alltmer svenska. Hon saknar sitt land, sin familj och sina vänner, men förstår att hennes barn just nu inte har en framtid i landet.
– De behöver en god utbildning, det kan jag inte ge dem i mitt land. Jag drömmer om att Ukraina ska upprättas och bli ett nytt land som bygger ny historia.
/Lilian Andersson
