Det hände i Zagreb, Kroatien. Det var damernas Världscupstävling i slalom. Andra åket. Snart var det Anja Pärsons tur. Men först var det tid för den suveräna Janica Kostelic. Hon gav sig iväg och satsade som vanligt allt. Men redan före första porten fastnade den högra staven så att hon tappade både den och handsken. Hur skulle detta gå?
Det var ju bedrövligt att hon nu skulle få bryta loppet, tänkte jag. Och lika tråkigt att vi tittare skulle gå miste om att få se henne göra ännu ett suveränt åk.
Men Kostelic gav inte upp. Hon tänkte inte låta en förlorad stav hindra henne från att fullfölja åkningen. Med bara en stav fortsatte hon sin färd nerför backen. Och märkligt nog gick det utmärkt. Den enorma hejarklacken gav allt för att uppmuntra henne. Vid första mellantiden visade det sig att Kostelic till och med tagit ledningen. Vilken bragd! Med sin enorma prestation slog skidtjejen både åskådare, medtävlare och kommentatorer med häpnad.
Stavarna hjälper åkaren att hålla balansen. I skidhandsken finns skyddande skenor när åkaren slår undan slalomkäpparna. Utan stav och efter att också ha förlorat handsken med skyddsskenor var Kostelic nu tvungen att göra stavens jobb med sin nakna hand. Kommentatorn Stig Strand beskrev hur otroligt ont det gör att utan stav och skydd slå undan pinnarna i den farten: ”Hon får mycket stryk nu. Det här kommer att kännas efteråt.”
Den tappra Kostelic tog sig i mål. Det gjorde så ont i handen att hon grät. Men hon hade genomfört loppet. Hon hade inte bara tagit sig ner för backen. Hon hade dessutom kört upp sig från sjunde till tredje plats och hamnade därmed på prispallen. Hennes åk blev en bild som sa mer än tusen ord. Om levnadskonst.
Livet rymmer mycket, men saknar helt och hållet garantier. På ett ögonblick miste Kostelic staven och handsken. När som helst kan vad som helst hända oss i livet och för det mesta är vi nog oförberedda. Vi mister någon vi älskar, drabbas av sjukdom eller olycka, blir svikna av sårade av människor vi litade på.
När livet flyter på är det underbart att leva. Men när förluster drabbar och massiva motgångar får tillvaron att rasa är det nog det svåraste som finns att vara människa. Känslan av att ramla genom ett svart hål och famla efter något att hålla fast vid.
Tänk om vi kan lära oss leva så som Kostelic åker slalom. Att inte ge upp – trots oförutsedda händelser och förluster. Att fortsätta ändå – även om förutsättningarna hastigt förändras och det kanske inte blev som vi hade tänkt oss. Att förtrösta och tro att vi får den styrka vi behöver.
Kostelic hade bara två vägval – att avbryta eller fullfölja sitt lopp. Utan minsta tvekan valde hon att fortsätta. Snabbt anpassade hon sig till de nya förutsättningarna och fortsatte åka. Det viktigaste för henne var inte hur hon skulle nå målet utan att hon skulle nå det.
Ett stort kapitel i ämnet levnadskonst handlar nog om konsten att anta utmaningar och att anpassa sig till nya förutsättningar. Kostelic fokuserade på att vara tacksam för den stav hon fortfarande hade kvar.
En levnadskonstnär fokuserar mer på det hon tack och lov har fått behålla än på det hon ack och ve har förlorat. Det enda sättet att ta sig framåt är ibland att försöka glömma det som ligger bakom och sträcka sig mot det mål som ligger framför.
Kostelic färd till målet kostade henne mycket smärta, men för henne verkade inget pris vara för högt för att nå det efterlängtade målet. Tänk så viktigt det är att ha drömmar. Att ha ett mål som hjärtat redan sett, och med hoppets ögon kan fortsätta se även när sikten är skymd.
Vi människor är sårbara. Våra hjärtan är lika nakna som Kostelic hand. Många hårda smällar kan ett öppet och naket människohjärta få ta emot under livets gång. Ibland i svindlande hastighet. Pang. Pang. På så många livsområden. Det är otroligt hur livet kan värka. Den värsta smärtan kan inte kläs i ord.
Klok är den som väljer vägen framåt. Som vägrar ge upp. Som råvägrar att låta bitterhet flytta in i hjärtat och ta plats i sinnet. Modig är den som fortsätter mot målet trots allt. Med en tro på att så mycket mer i livet väntar. Att tunneln snart är slut. Att gryningen, glädjen och segern är nära förestående.
Kostelic hade en massiv hejarklack som peppade henne hela vägen. Även vi behöver ha en hejarklack i vårt liv. Verkliga vänner som får oss att må bra och ger oss uppmuntran i livets olika skeden.
Trots det att Kostelic inte kom etta var hon i mina ögon dagens vinnare. Många andra gjorde säkert fina, okomplicerade åk som flöt perfekt. Men jag minns varken dem eller deras perfekta åk. Jag minns bara Kostelic, det pris hon fick betala för att nå målet och hennes åk som visade tecken på en hjältes mod. Det var inte särskilt förvånande att Göteborgs-Posten, efter att ha nämnt om vem som kom etta och tvåa, också tillade: ”Men det var åkaren på tredje plats som alla talade om efteråt.”
Oftast är det inte den med det ”perfekta” och lättlevda livet som berör, inspirerar och vinner omvärldens respekt, utan den enkla människan som trots bedrövliga förutsättningar vägrar ge upp, och som trots hastigt omskrivna villkor anpassar sig och går vidare, och som fast besluten trotsar smärtan och fortsätter framåt för att nå sina efterlängtade mål.
När Kostelic klev upp på prispallen lyste glädjen i hennes blick. Jag vill tro att samma glädje väntar dig efter allt det tuffa du gått igenom. Du klarar så mycket mer än du tror. En dag i taget. Håll ut. Nya tider kommer.
