Strax efter klockan 02:20 natten mellan 13 och 14 november 2009 kom ett automatlarm från Torslandaskolan till räddningstjänsten Storgöteborg. En styrka på fem personer skickades ut för att se efter vad som pågick. Ganska omgående stod det klart att branden var för omfattande för en så liten styrka att rå på. När dåvarande insatsledare Bosse Andersson kom till platsen var branden intensiv.
– För det första hade branden fått ganska kraftigt fäste redan från start. Det hade redan gått upp i konstruktionen och konstruktionsbränder är jättesvåra att fånga, för man ser inte brandspridningen i en konstruktion, säger han.
Branden började i en vaktmästarbil. Tre tonåringar stack den i brand och startmotorn antändes. Då började bilen förflytta sig och när den nådde skolbyggnaden spred sig elden dit. Resultatet blev att hela byggnaden brann ner till grunden. Christer Melvinsson, som var områdespolis i Torslanda på den tiden, var bortrest när hans chef ringde honom för att berätta vad som hade hänt.
– Då visste jag inte att det var ruiner, så jag förstod inte riktigt vad som hade hänt och det visste inte min chef heller när han ringde till mig, säger han.
På rätt spår
Bortrest områdespolis eller inte. Hela den byggnad där de äldsta eleverna på Torslandaskolan gick hade brunnit ner och utredningen måste påbörjas. Christer Melvinsson hade en klar bild över var letandet borde börja. Ett av de första namn som han kom att tänka på visades sig vara en av de tre gärningspersonerna.
– Jag hade jobbat härute i så många år och kände till konstellationerna med pojkar och vilka som hade bekymmer med att de drack för mycket på helgerna och hittade på dumheter, så det var känslan bara, säger han.
Gärningspersonerna var unga och en av dem kunde till slut inte dölja för sina föräldrar vad som hade hänt den där fredagskvällen. Han ville först ta på sig hela skulden själv, men sanningen om vilka som hade varit närvarande kröp snart fram.
Det kraftigaste minnet är frustrationen. Att jobba stenhårt för att begränsa och få flytta begränsningarna hela tiden och inte lyckas med detta.
Bosse Andersson
– Ganska snart var det en utav pojkarna han visade för föräldrarna att något fruktansvärt hade hänt. Till sist föll han till föga och föräldrarna kom in på polisstationen med pojken och han berättade. Och då fick vi en ingång rätt så snart. När man är så ung som han var kan man inte vara tyst så länge om vilka som var med, säger Christer Melvinsson.
I vaktmästarbilen låg inte handbromsen i. Därför började den röra på sig av egen kraft när den antändes och den rörde sig mot skolbyggnaden. När den nådde fram till väggen var skolbranden snart ett faktum. Bosse Anderssons minns intensiteten i branden, men det första han kommer att tänka på när han ser tillbaka på händelsen är något annat.
– Det kraftigaste minnet är frustrationen, helt enkelt. Att jobba stenhårt hela tiden för att begränsa det och få flytta begränsningarna hela tiden och inte lyckas med detta. Och vattenförsörjningen framförallt. Den var svår att tillgodose när det är så många enheter som tar ut så mycket vatten, säger han.
Kamp mot elementen
Byggnadens konstruktion i kombination med problemen med vattenförsörjningen och den kraftiga vinden den där natten gjorde att branden kunde bli så omfattande. Elementen var inte på räddningstjänstens sida. När det dessutom upptäcktes att det fanns explosiva ämnen i skolbyggnaden insåg Bosse Andersson att de inte skulle kunna rädda byggnaden.
– Vi hade hela tiden målet att ”nu ska vi stoppa det här och klara åtminstone delar av skolan” , men när vi sedan fick beskedet med den här acetylengasflaskan, då hade vi inget annat val. Då måste vi lämna på grund av säkerhetsriskerna. Då förstod jag det.
Branden fick naturligtvis stora konsekvenser och störst blev konsekvenserna för elever och personal. Känslorna svallade, men enligt Christer Melvinsson fanns det redan från början en anda av lösningsorientering.
– Allt underlag för eleverna var borta. Allt deras arbete som de hade gjort under skolåret var borta. Det var många som var oerhört ledsna över allt det här. Ganska tidigt hade vi ett möte på Vingen med företrädare från skolan. Mina chefer från polisen var med. Alla slöt upp här, minns jag, på ett fantastiskt sätt. Hur de lyckades med det, det begriper jag inte än idag, säger han.
Ungdomarna som orsakade branden var mellan 16 och 18 år när det hände. En och annan röst höjdes för att avkräva dem vartenda öre som förödelsen kostade, men det Christer Melvinsson upplevde det som att de flesta var mer intresserade av att situationen skulle hanteras på bästa möjliga vis för alla inblandade.
Mående och beteende
Enligt Christer Melvinsson spelar ofta ungdomarnas mående in i hur de beter sig. En ungdom som inte mår bra inuti behöver ofta ett utlopp för de svåra känslorna. Det kan komma till uttryck genom att de hittar på ofog av olika slag. Den bilden stämde också in på ungdomarna som orsakade branden.
– Lite stökiga killar sådär, hittade inte sin plats riktigt. Det var olika saker i deras familjer som gjorde att det blev som det blev. När pojkar som är ute lite i periferin kommer tillsammans, det är då det ofta händer saker som inte är så bra, säger han.
Skolbranden har satt spår i Torslanda. Även om händelsen var tragisk förde den med sig en del gott. Till exempel byggdes en ny och modernare skola upp i den gamlas ställe och branden gav även räddningstjänsten lärdomar som Bosse Andersson menar har bidragit till förbättringar i rutinerna såväl som uppgraderingen av verktyg.
– Vi har förbättrat väldigt mycket och utvecklat vår metodik efter den här händelsen. Vi har lärt oss mycket av den, säger han.
Men det som Christer Melvinsson bär med sig som den mest positiva erfarenhet är ändå hur Torslanda slöt upp och gjorde det bästa av en smärtsam och svår situation.
– Fantastiskt. Man blir varm om hjärtat när man tänker på det, säger han.
/Frida Andersson
