Natalia och hennes två pojkar har snart varit i Sverige i två år. De kommer från hamnstaden Chernomorsk som ligger 20 kilometer söder om Odessa. När kriget bröt ut fanns det ingen annan utväg än att fly landet.
Redan i februari 2022 var det mycket oroligt i informationsflödet. Utländska myndigheter uppmanade sina medbogare att lämna Ukraina så fort som möjligt. Men ingen kunde väl tro att de fruktansvärda händelserna som sedan utspelade sig skulle inträffa.
Natalia kände en stor inre oro och hade svårt att sova. På morgonen den 24 februari 2022 vaknade hon av explosioner och bombningar av flygplatsen och hamnen i Odessa.
– Ljuden kommer jag aldrig att glömma… De första timmarna var fyllda av chock och tystnad.
Barnen sov i rummet och Natalia fylldes av rädsla över vad som skulle komma att hända.
Flyttade till systern
Natalias lägenhet ligger vid kusten av Svarta havet och nära den största hamnen. Det är en strategiskt viktig plats och militärt mål så där var inte säkert att stanna.
– Vi packade våra väskor med nödvändiga saker och dokument och flyttade till min systers hus där det fanns en stor källare. Vi ville vara tillsammans med våra nära och kära.
De tillbringade en månad hos systern och följde noggrant nyhetersrapporteringen på TV och vad som stod på internet. Vid luftlarm gömde de sig i källaren och hoppades att allt skulle vara över inom 2-3 veckor.
– Men tyvärr blev det inte så.
Från de första dagarna av kriget ringde hennes vän Katerina Kasian från Sverige nästan varje dag. Hon uppmuntrade Natalia att ta med barnen och fly. Osäkerheten och rädslan gentemot barnen drev Natalia att lämna landet.
– Ärligt talat var det ett mycket svårt beslut! Ingen i min familj ville lämna Ukraina. De hoppades att kriget snart skulle ta slut. Men jag ville skydda mina barn. Omsorgen för deras liv och psyke var viktigare än alla andra argument och vi bestämde oss för att åka iväg i några månader. Att åka själv var mycket skrämmande. Min kollega Alla stöttade mig och vi beslutade att åka tillsammans med barnen.
Via Polen till Sverige
Den 25 mars 2022 åkte de med tåg från Odessa till Polen och efter flera tågbyten i Polen och färja från Gdynia kom de till Karlskrona. Den 28 mars befann de sig på svensk mark.
– Det var tre svåra dagar på vägen med många olika känslor, tårar, trötthet och framförallt rädslan för det okända. Vi flydde från kriget och fick skydd i Sverige enligt massförskjutningsdirektivet.
Den första månaden bodde de hos vännen Katerina Kasians familj i Torslanda.
– Hennes familj, vänner och kollegor hjälpte oss. Senare togs vi emot av en familj i Kungälv. Deras två söner och mina pojkar blev mycket nära vänner.
Natalia och pojkarna bodde i Kungälv i nästan en månad. Genom en hjälpsida för ukrainare hittades sedan en familj i Hjuvik som har stöttat och hjälpt Natalia och pojkarna i 1,5 år.
– Jag vill säga att alla människor vi mött på vår väg är fulla av vänlighet och vilja att hjälpa. Vi känner det hela tiden och är mycket tacksamma!
Skola och förskola
Nu bor Natalia och Alla med sina barn i ett hus i Hjuvik.
Yngsta sonen, Mikhail sex år, går på Förskolan Brännekullavägen.
– Han älskar sina lärare. Han har vänner och älskar att göra armband och pärlplattor. Min äldste son, Timofey som är nio år, går på Hjuviksskolan. Han älskar fotboll och spelar i Hjuviks AIK. Han har också många vänner. Barnen mår väldigt bra nu.
Som mamma var Natalia mycket orolig för barnens anpassning i det nya landet, utan språk och hur de skulle klara av allt. Lyckligtvis gick allt bra tack vare lärarna i skolan och förskolan, nya kompisar och deras föräldrar samt fotbollstränarna. Tillsammans hjälpte de pojkarna och skapade en bra atmosfär för dem. Nu deltar de i olika aktiviteter, besöker museer och simhallar samt åker skridskor när det är möjligt.
– Jag är väldigt glad att allt har löst sig så här och att vi bor på en sådan underbar plats, omgivna av så många goda människor.
Kurser och arbete
Ett par månader efter att Natalia och Alla kom till Sverige började de lära sig svenska.
– Det var jobbigt i början och allt var svårbegripligt på grund av det främmande språket. Senare deltog vi i Folkuniversitetets kurser och nu verkar svenskan inte vara lika svår och vi fortsätter att förbättra den.
Samtidigt med kurserna började de söka jobb, delta i workshops och skicka ut sina CV:n till olika organisationer.
– Att göra detta utan kunskap i språket i det nya landet var en utmaning.
Trots det fick de hjälp av Ola Kjellman som är VD på ingenjörsföretagen VBK.
– Vi arbetade i fyra månader i en underbar arbetsgrupp och fick nya erfarenheter. Det var vår första stora utmaning.
Efter det blev det mer utbildning och ett nytt jobb på YaraMarine. Just nu arbetar Natalia men hennes sexmånaderskontrakt löper ut i veckan.
– Jag planerar att söka nytt arbete och fortsätta förbättra min svenska. Jag har stark önskan och vilja, även om det ibland saknas kraft. Men jag har inga planer på att ge upp och vill göra allt jag kan. Jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra.
Viktigt prata om Ukraina
– Inför den tvååriga årsdagen av den ryska invasionen är det viktigt att tala om Ukraina, att kriget inte har avslutats där. Människor dör nästan varje dag. Situationen är mycket komplicerad både på militärt och ekonomiskt. När och hur kriget kommer att avslutas är okänt. Vi väntar, hoppas och tror på ett slut snart. Jag förstår hur svårt det kommer att vara och att det kommer att finnas ännu fler utmaningar och svårigheter för oss. Men vi måste hantera det. Vi ukrainare är oerhört tacksamma för allt stöd vi har fått och fortsätter att få från Sverige och svenskarna.
Natalia tycker det är viktigt att nämna begränsningarna som ukrainska flyktingar står inför i Sverige och vikten av att förbättra villkoren. Det är omöjligt att få ett bank-ID, vilket är nödvändigt i Sverige. För att använda skolplattformar, betala räkningar, logga in på myndigheters webbplatser och mycket annat så krävs bank-ID.
De har begränsningar i utbildning och ukrainare som arbetar och betalar skatt har ingen möjlighet att få statliga sociala förmåner. Till exempel kan föräldrar inte stanna hemma från arbetet om ett barn blir sjukt.
Natalias mamma Luidmila Potapova kom till Sverige i höstas för att hjälpa Natalia med barnen som ofta var sjuka. Hon bor nu i ett flyktingboende där hon har många vänner och trivs.
Det är också mycket svårt för ukrainare att komma in på arbetsmarknaden och hitta ett bra jobb.
– De senaste nyheterna om att ukrainare kan få ett personnummer i Sverige är fantastiska! När det händer kommer vi att kunna få tillgång till mycket, framför allt olika professionella utbildningskurser som Etableringsprogrammet och annat stöd. Utan en bra utbildning är det svårt att hitta arbete. Jag är civilingenjör inom bygg, utbildad vid Odessa State Universitet, men för att fortsätta arbeta behöver jag komplettera min utbildning med svenska standarder och regelverk.
– Det är mycket viktigt för mig att kunna försörja mig själv, hjälpa mina barn och samtidigt kunna stötta min familj som är kvar i Ukraina. Självklart saknar jag min familj jättemycket och hoppas få träffa dem snart igen. Men jag kan inte planera långsiktigt eftersom vi befinner oss i ett osäkert läge.
