Det borde vara en solskenshistoria. En berättelse om Marie som trots sin synskada lyckats leva ett normalt liv. Ett liv där hon fått den hjälp hon behöver, arbetat heltid, betalat skatt och genom sitt arbete hjälpt människor att träna.
För Marie kom sjukdomen smygande i takt med att synen blev allt sämre. Retinis pigmentosa kallas den och är, enligt Ögonfonden, ”den vanligaste orsaken till grav synskada i yrkesverksam ålder.” Det är en sjukdom som sätter sig på näthinnan och sakta men säkert förstör ögat – inifrån.
Problemen började visa sig redan i 20-årsåldern och vid 40 tvingades hon sluta köra bil. Idag är Maries syn så pass dålig att hon endast upplever ljus och ser vissa konturer. Hon kan varken läsa eller skriva, inte heller se vilken person det är som står framför henne.
Men träna det kan Marie, som till vardags jobbar som friskvårdskonsulent och håller träningspass på Slottskogsvallen.
– Det går hur bra som helst att träna en grupp, trots att jag är blind. Men precis som alla andra jobb så är det ansträngande att jobba hårt hela dagen, berättar Marie.
När jobbet varit tungt har det underlättat för Marie att använda färdtjänst till och från arbetet varje dag. Att ta sig till jobbet utan stress, underlättar hela arbetsdagen. Dessutom har resorna varit rabatterade genom hjälp från kommunen som även bistår Marie med stöd när det kommer till ledsagning, hjälp att handla mat och annat där behovet finns.
– Jag betalar, eller ja, betalade samma kostnad som det kostar att ha ett månadskort på Västtrafik för resorna till och från jobbet. I runda slängar betyder det strax under 1000 kr i månaden. Jag har även ett vanligt månadskort för Västtrafik och så betalar jag för färdtjänsten varje gång jag åker till en vän eller någon annan aktivitet. Så det blir många utgifter för transport. Till och från jobbet – där har jag fått hjälp av kommunen. Men inte längre.
Inga arbetsresor via färdtjänsten
2019 fattade Öckerö kommun ett beslut om att inte erbjuda arbetsresor via färdtjänsten längre. Marie, som åkt färdtjänst till arbetet de senaste 22 åren fick sitt senaste besked kring arbetsresor via färdtjänst beslutat under sommaren 2016. Det gällde då i för fem år framöver och tog alltså slut i somras
– Problemet är att det blir så mycket dyrare för mig nu. Jag kan fortfarande ta färdtjänst till och från jobbet varje dag, om jag vill, men då får jag betala 141kr per resa, alltså nästan 300kr om dagen – eller uppemot 6000kr i månaden – bara för att komma till jobbet. Alla andra resor till släkt och vänner, eller andra aktiviteter tillkommer dessutom utöver det.
Från försäkringskassan kan en person få merkostnadsersättning för höga omkostnader vid användande av till exempel färdtjänst. En ersättning på 2700 kronor som Marie får i stort sätt varje månad, endast genom resorna hon åker utanför jobbet.
– Jag lever ett så normalt liv jag bara kan trots min syn. Jag har inget problem att betala för färdtjänsten när det är mina privata affärer. Jag tycker bara det är så synd att inte kommunen vill hjälpa mig längre. Jag är 62 år gammal och har 2 och ett halvt år kvar till pensionen. Ända sedan jag var 40 år har jag fått mina arbetsresor, säger Marie och fortsätter:
– Skulle jag inte bo på Hönö skulle det här inte vara ett problem. I Göteborg får man sina arbetsresor via färdtjänsten utan något tjafs.
För en del kan det kännas att Marie borde ta den vanliga kollektivtrafiken till jobbet, som så många andra gör. Det var precis vad Marie gjorde efter sommaren när beskedet kom att hon inte längre tilläts få arbetsresor via färdtjänsten.
– Jag säger bara: Prova att ta på dig en ögonbindel och åk från Hönö till ditt jobb. Buss, färja, buss, byta till spårvagn, gå av på rätt hållplats, hitta nästa buss till nästa ställe och hamna rätt. Gör det dessutom med en ledarhund i rusningstrafik. Det är inte lätt. För min del tog det över två timmar att komma till jobbet. Men att saker och ting tar längre tid, det är jag van med. För mig handlar det om att jag var helt slut när jag väl var framme på jobbet. Det var så psykiskt påfrestande att göra den resan. En påfrestning som gör att det inte känns som att jag klarar av det.
Bröt handleden – tur i oturen
Beskedet om den indragna färdtjänsten för arbetsresor kom till Marie under semestern i somras. När hon bara dagar innan det var dags att börja jobba igen trillade och bröt handleden var det nästan tur i oturen – problemet med att ta sig till jobbet sköts upp.
– Jag försökte med kollektivtrafiken, som sagt, men det gick inte. Den stressen och tiden det tog var för mycket. Nu har det löst sig tillfälligt genom att jag får hjälp av en kille som jag åker med på morgonen efter att jag skrev om detta på Facebook. Det är såklart snällt och bra och skönt. Men jag vill inte behöva känna mig beroende av någon eller något annat.
Värst av allt för Marie är hur situationen tär på henne.
– Jag orkar inte bråka med kommunen längre. Jag sitter här med en stor, tjock hög med papper, som bara växer. Jag får hjälp från vänner med juridisk kunskap bara för att läsa vad som skrivs till mig. Jag har inte ens fått ett skriftligt besked att min senaste ansökan avslogs. Så jag kan inte överklaga. Jag funderar på om det inte bara är så att jag ska gå i förtidspension, så jag slipper hålla på med det här.
Jag orkar inte bråka med kommunen längre.
Senaste gången Marie hörde från kommunen var när hon skickat in ny ansökan och kommunen ringde upp för att meddela kring kommunens nya policy (från 2019) att inte erbjuda arbetsresor via färdtjänsten längre.
– Jag blev uppringd och fick höra både det ena och det andra om hur mycket jag kostar kommunen. Personen som ringde mig sa till och med ”får du igenom det här tänker jag personligen överklaga ditt beslut”, avslutar Marie.
