När ni läser det här kanske det redan har blåst över. Det brukar vara så med sociala medie-stormar. De blossar upp, folk rasar, ironi och indignation krockar med medvetna missförstånd. Nätkrigare mobiliserar, blir hyllade av den egna sidan och bespottade av meningsmotståndare. Allt är polariserat, inga gråzoner existerar och båda sidor tycker sedan att de har ”vunnit” informationskriget. Ganska snart lägger sig allt lika snabbt som det startade.
Vad pratar jag om specifikt? Jo, #Swedengate. I början på veckan inleddes det hela genom en viral Reddit-tråd. SwedenGate startade med att någon ställde frågan: ”Vilken är den knäppaste [weirdest] företeelsen som du har varit tvungen att göra i någon annans hem på grund av deras kultur/religion?” (Min översättning från engelska).
Snart seglade svaret ”vänta på en kompis rum medan kompisens familj åt middag – i Sverige” upp. En företeelse jag själv varit med om. I en svensk kontext en fullkomlig icke-fråga. Familjen äter middag. Om kompisen inte ska äta hemma hos sig så bjuds han eller hon på mat. Annars inte. Så var det i det 1980-talets Torslanda som jag växte upp i och så är det väl oftast idag – tänker jag eftersom jag har barn i den åldern det handlar om.
Men fortsättningen av debatten kom inte, vilket man hade kunnat misstänka, att handla om att svenskar är ”kalla” och socialt hämmade, eller ens snåla.
I stället urartade debatten, som nu tagit fart på Twitter, fort till påståenden om det rasistiska Sverige som minsann hade intressen i slavhandel en gång i tiden. Vissa användare drog exempel på egna erfarenheter om hur rasistiska svenskar är. Medan den andra sidan ”försvarade” det nutida Sverige med landets stora flyktingmottagande och arbetskraftsinvandring.
Ett ”olösligt” och bisarrt internetkrig hade uppstått. En hel kycklingfarm av en fjäderatom.
För poängen med påståendet om att Sverige är rasistiskt, eller att Astrid Lindgren var nazist, eller att svenska myndigheter rövar bort muslimska barn, är inte att folk i gemen ska tro på påståendena. Vissa kommer förstås att göra det. Men huvudsaken är att konflikt uppstår, att polariseringen förstärks och att det liberala demokratiska systemet uppfattas som icke-fungerade och på randen till kollaps.
Att ta eller behålla makten i ett polariserat samhälle, där endast en dominerande åsikt är accepterad även om den kanske inte egentligen ens delas av en majoritet av befolkningen men där man tvingas att välja sida ändå, är nämligen enklare än vinna röster i demokratiska val.
Söndra och härska, som Machiavelli lär ha sagt och som Ludvig XI av Frankrike lär ha varit först med att uttryckligen omsätta i praktiken.
Vem som ligger bakom smutskastningskampanjerna mot Sverige spelar mindre roll. Att genomskåda dem, oavsett arkitekt, är viktigare. Annars rasar polarisering och misstänkliggörande mot ”de andra” bara vidare.
Men som sagt, förhoppningsvis har idiotin kring Swedengate runnit ut i det digitala avloppet när ni läser det här. Problemet är bara att ”internet aldrig glömmer”. När som helst i framtiden kan det här blossa upp igen. Så länge någon, eller några, tjänar på att slå split mellan Sverige och någon annan nation, kultur eller annat politiskt intresse, och inte bara när Sverige har ansökt om Natomedlemskap…
