Det kan gälla klimathotet. Det kan gälla det säkerhetspolitiska världsläget. Det kan gälla regeringsbildningen.
Allra enklast kanske det ändå är att känna oro inför ekonomin. Pengarna i plånboken. Priset på el, livsmedel och drivmedel. Räntechocker.
Och så är det det här med inflationen. ”Den högsta på 30 år!” basunerade rubriker ut i september. Inflationen låg i augusti på nio procent enligt Statistiska centralbyrån. Den högsta inflationen sedan sommaren 1991.
Jag tänker på sommaren 1991.
”Det var väl då Mr. Bungle släppte sitt självbetitlade debutalbum??”
Jag var 16 år. Jag var för ung och dum för att bry mig om inflation på den tiden, antar jag. Jag har inget minne av att jag tänkte särskilt mycket på ekonomi alls. Det är väl så det är att vara (förhållandevis) priviligierad. Den priviligierade ser inte sina egna privilegier, sägs det. Man ser hellre orättvisor man tycker att man själv drabbas av.
Men min ungdomliga ignorans 1991 till trots. Det fanns andra aspekter. Det dök inte upp några braskade rubriker som plingade till som notiser i en apparat i fickan på den tiden. Det fanns inga sociala medier där vänner, bekanta eller okända människor fritt och brett spred sin oro, ångest och ilska.
Det fanns Dagens industri. Vem sjutton läste den? Inte jag i alla fall. Och så fanns A-Ekonomi. De sista minuterna av Aktuellts 21-sändning. Jag brukade titta på Aktuellt på den här tiden, men när Helena Stålnerts ansikte dök upp och det började rabblas börssiffror zonade jag allt som oftast ut. En ovana jag tyvärr hållit fast vid. Jag zonar fortfarande ut när det kommer till ekonominyheter. Fast nu har jag förstås ändå vett att ha dåligt samvete över det.
”Jag undrar vilka gäster Robert Aschberg och Gert Fylking har i Ikväll på TV3? Jag hoppas inte de pratar om inflation och ekonomi bara…”
