I förra veckan inföll det datum som innebar att jag har arbetat på Torslanda-Öckerötidningen i sju år. Som vanligt när årsdagen av min anställning på Tidningen dyker upp så funderade jag på vad som hänt i stadsdelen sedan jag började arbeta på dess lokaltidning.
Den första artikeln jag skrev till Tidningen handlade om ett möte som Trafikverket höll på Hjuviks båtklubb, inför ombyggnationen av Lilla Varholmens färjeläge. Artikeln är mest minnesvärd eftersom jag råkade skriva färjeläger på ett par ställen i texten. Det vällde in mail om den saken. Det var som om all trovärdighet i artikeln blev fullständigt underminerad på grund av ett slarvigt stavfel. Vilket i sig var en viktig lärdom.
Sju år är lång tid. Men samtidigt är många av de ämnen som var aktuella då fortfarande saker som inte är färdigställda. Jag tänker naturligtvis på exempelvis tvärförbindelsen och kanske i ännu högre utsträckning på turerna kring trafiksituationen längs Hjuviksvägen.
När jag tillåter mig att blicka bakåt är det också lätt att bli sentimental. Tankarna hamnar också vid hur stadsdelen har förändrats sedan jag växte upp här en gång i tiden. Jag flyttade hit första gången 1975 när jag var ett år. Jag flyttade härifrån 1993, för att sedan flytta tillbaka 2013. Under de 20 år jag inte bodde i Torslanda exploderade invånarantalet, men också arealen för vad som faktiskt räknas som Torslanda.
Under pandemiåret, mars 2020 till mars 2021, har jag tagit många långa promenader. Jag vet inte om det beror på att jag söker mig till någon slags inbillad trygghet i en värld som framstått som otrygg och besynnerlig, men förbluffande ofta promenerar jag genom de radhusområden där jag bodde, lekte och hade mina kompisar när jag växte upp. Här har inte så mycket förändrats. Jag går förbi huset på Trollrunan där jag gick i lekskolan 1980, Vita villan där jag började i första klass året efter, jag går förbi Torslandavallen där jag började spela fotboll i samma veva, jag går förbi Torslanda Torg, som visserligen har förändrats sedan 1980-talet men där skylten vid infarten fortfarande gör reklam för Sigges press och video. I Noleredsskolans källare lärde jag mig spela Black Sabbaths Iron Man och kände mig tuff. Sedan var jag inte lika tuff när jag skulle släpa hem det tunga och otympliga elgitarrsfodralet förbi bårhuset och genom den höstmörka skogen på stigarna vid Klockedammen där gatubelysningen sällan fungerade 1986 och sällan fungerar 2021.
Jag tror de flesta människor är kluvna till platsen de växte upp på. Själv drömde jag om att någon gång bo på Manhattan i staden som aldrig sover, när jag satt i mitt pojkrum i radhuset och blickade ut över en ödslig lekplats. Så blev det aldrig. Numera känner jag en ömhet inför att ha fått växa upp i Torslanda. En stadsdel som är helt annorlunda än när jag var liten, men ändå till stora delar sig lik.
