Ett telefonsamtal kom vid 04-tiden. När det ringde mitt i natten hade Marie Berg inte en tanke på att det skulle vara fråga om en brand. Hon fick höra att skolan där hon var rektor brann men undrade först om branden ens var så omfattande att brandkåren behövde tillkallas. Hon, hennes make och dotter körde, efter att ha talat med räddningstjänsten, till platsen. Det var först när hon stod utanför skolan och såg eldsvådan som det gick upp för henne att det verkligen var på allvar.
– När vi kommer dit står brandkåren nedanför berget, vid bussarna, som visar mig fram till chefen för brandmännen och jag får prata med honom. När jag ser brandbilarna och den stora organisationen, då fattade jag, säger hon.
Att hela skolbyggnaden höll på att gå upp i lågor var svårt att ta in. Marie Bergs första tanke var att gå in i sitt rum för att hämta det hon behövde där. När hon inte fick tillåtelse att göra det bad hon istället brandmännen att gå till rektorsrummet. Inte förrän brandmannen som hon talade med visade henne att rektorsrummet inte längre fanns insåg hon hur allvarligt läget faktiskt var.
– Då såg jag att allt var jämnat. Det fanns inte en chans i världen. Det tog den stunden. Vi hade varit på plats i en kvart-tjugo minuter innan jag fattade att det går åt pepparn, säger hon.
Kollegorna ställde upp
Branden inträffade natten mellan fredag och lördag. Under helgen började arbetet med att få ut information till elever och personal om vad som hade hänt. Redan på lördagen hade Marie Berg och några av hennes kollegor ett möte på stadsdelskontoret för att avgöra vad som var den bästa vägen framåt. Det var också redan då hon först upplevde stödet från personalen på de närbelägna skolorna. Medan mötet pågick slöt rektorskollegor från andra skolor i Torslanda upp och erbjöd sin hjälp.
– Det var ett sådant kvitto på att det vi hade jobbat upp tillsammans funkade när vi kom i en sådan situation. För mig var det väldigt stort. Det var inte att vi gick och frågade dem eller kallade in dem och sade att vi måste träffas för att vi måste hjälpas åt att lösa detta tillsammans med alla skolor runtomkring, utan de kom in självmant och jag tyckte att det var väldigt stort, säger hon.
Efter helgen fick även eleverna information om vart de skulle ta vägen och om hur undervisningen skulle se ut under de kommande veckorna. Längre än så gick det inte att planera i det läget. Marie Berg menar att det fanns ett värde i att eleverna fick träffas för att prata om och därigenom bearbeta det som hade hänt.
– Det var trots allt deras skola. Även om den var gammal och rätt så sliten och hade mycket skavanker, så var det inte så i den stunden, säger hon.
Stöd från föräldrarna
De närliggande skolorna tog hand om ett antal elever var. Vissa lärare fick växla mellan skolorna, så att eleverna fick ha kvar de lärare de var trygga med. Lokalerna som Torslandaskolans elever hänvisades till var inte alltid optimala, men alla gjorde det bästa av situationen. Under åren har Marie Berg fått frågor om hur det var att vara rektor på en skola som stod utan lokaler att vistas i. Många som har ställt frågorna har utgått från att hon fick ta emot kritik från föräldrar som var missnöjda med att deras barn inte längre kunde hålla till i den skola de gick i tidigare, men så var det inte.
– Föräldrarna var så stöttande och fattade att här finns inget att välja på, så det var inga hårda ord från dem, utan tvärtom. Förstående, hjälpsamma, hur bra som helst, säger Marie Berg.
Även samhället omkring skolan visade sitt stöd. Folk bjöd ungdomarna på fika för att muntra upp dem och en person erbjöd sig att upplåta övervåningen i sin villa i Björlanda till undervisning. Det blev dock ingen undervisning i villan. Däremot kom paviljonger upp vid Torslandavallen efter några månader. Att flytta till paviljongerna var en lättnad för lärare och elever.
– Det blev ett sådant där hallelujah-moment. Alla tillsammans igen. Alla lärarna var jätteglada. ”Nu är vi tillsammans!” Och eleverna: ”Vi är tillsammans!”. Alla var jätteglada över att få sitt eget. Man hade fått dela på allting. Man hade fått dela på alltifrån ett skåp att ha böcker i till böcker, säger Marie Berg.
Ett problem var att dokumentationen hade gått förlorad. Eleverna skulle ha betyg och det de hade åstadkommit under året fanns inte kvar. Många lärare använde sig inte alls av digitala metoder i undervisningen och för dem försvann allt betygsunderlag. Efter branden förbättrades rutinerna kring arkivering och det ser Marie Berg som en positiv följd av en svår händelse. Tankarna på att inte längre utgöra en sammanhållen skola och på att skolbranden överhuvudtaget kunde inträffa var hur som helst värre än förlusten av det materiella.
– Jag tror att det var mer det här sammanhållandet som man förlorade. Sedan tror jag också att det skakade om att det kunde hända i Torslanda, säger hon.
Pompa och ståt
Invigningen av den nya skolan firades med tårta, ballonger och konfetti. Massmedia var på plats och det var öppet hus för allmänheten.
– Då kände vi att hela världen skulle titta på oss, för nu har vi varit med om något jättestort. Alla ville ha en jättepampig invigning och vi skulle stå på tårna på alla sätt och vis. Och det gjorde vi mycket mer än i vanliga fall när vi firar en ny skola, säger Marie Berg.
Något som Marie Berg framhåller som ett tydligt fokus för alla inblandade under hela processen är sammanhållningen och gemenskapen. Trots att vardagen tillbringades på olika håll fortsatte Torslandaskolan att vara en skola och eleverna fick till exempel åka till Vingen för att fira lucia. Behovet av att vara tillsammans var helt enkelt för stort för att ignorera.
– Jag tror att det växer sig ännu starkare när man går igenom någonting tillsammans. Det bara är så, säger hon.
/Frida Andersson
