Jag vet inte om Bonnie Tyler verkligen har varit, som hon sjunger, Lost in France, men jag har varit det och jag var rädd, väldigt rädd! Faktum är att jag aldrig varit så rädd, varken förr eller senare, som den gången.
Så här var det: 16 år gammal började jag köra motorcykel här hemma i Sverige. Visserligen hade jag inte världens vassaste hoj, men jag var ändå en hyfsat van motorcyklist när jag någon gång i tjugoårsåldern var ute och planlöst strosade runt på den franska landsbygden utanför Le Mans, i den västra delen av Frankrike. Landskapet var hopplöst platt och få riktmärken fanns att ta fasta på. Eftersom jag saknade såväl karta som kompass insåg jag efter en stund att jag var … Just det: Lost in France!
I fjärran såg jag några hus så jag tänkte att dit går jag. Det visade sig vara ett litet samhälle. På bytorget stod några unga grabbar med tuffa japanska motorcyklar och småpratade. Till dem gick jag fram och sa som det var och undrade om de kunde berätta för mig vilken väg jag skulle ta för att komma tillbaka dit där jag kom ifrån.
– Inget problem! Jag kör dig, sa en av grabbarna vänligt nog.
Än i dag vet jag inte om han körde ”sakta”, i sitt normala tempo eller om han ville skrämma slag på svensken. I vilket fall som helst lyckades han definitivt med det senare. Accelerationen var hårresande. Motorn vrålade och helst av allt skulle jag vilja överrösta den med mina egna skrik, men lyckades otroligt nog att hålla tyst. Vi flög i en hårresande fart fram på vägar som inte var mycket bredare än kostigar. Hus och ladugårdar swishade förbi i ett aldrig sinande antal. På raksträckorna släppte framhjulet korta stycken från marken och jag insåg att överlevnadschansen var obefintlig. Dödsångesten hade mig i ett fast grepp, dock inte i den gasglade ynglingen framför mig!
Vad hade jag då där att göra, mer än att bli Lost in France? Jo, jag hade tagit in på klostret Solesmes. Bröderna där ansågs vara världsledande uttolkare av gregoriansk sång. Där hade jag blivit tilldelad en cell att bo i och eftersom det var vintertid, och därmed få gäster, fick jag äta tillsammans med munkarna. Än idag minns jag de underbara frukostarna. De bestod av stora skivor vitt bröd med hård skorpa och mjuk kärna. På brödet ströks ett tjockt lager smör och så doppades smörgåsarna i varm mjölk. Alla åt under tystnad och på en predikstolsliknande upphöjning stod en broder och läste texter på latin. Den meditativa frid som vederfors var och en var en bra början inför dagens kommande vedermödor – munkarna arbetade nämligen som jordbrukare.
Solesmes Abbey är känt som källan till återupprättandet av det benediktinska klosterlivet i landet efter den franska revolutionen. Hit kan man komma och stanna några dagar. Gästande män bor på klostret och delar måltiderna med munkarna under tystnad medan kvinnorna äter i klostrets vandrarhemsmatsal.
Munkarna fick lämna klostret men var tvungna att vara tillbaka igen före klockan 18.00. I byn fanns även ett nunnekloster. Till deras kloster kunde man gå och se på dem när de höll mässa eller lyssna till dem när de sjöng med sina änglaröster. Men mellan åskådarna och nunnorna fanns ett rejält järngaller. Systrarna var inlåsta och kom enbart ut om de var allvarligt sjuka eller döda!
Kvinnor sägs ju ha sämre lokalsinne än män. Kanske var det därför dessa fruntimmer satt bakom lås och bom, så att de inte skulle bli Lost in France!
