När jag skriver de här raderna har den svenska nationalklenoden Bruce Springsteen genomfört två av totalt tre rockväckelsemöten i betonggrytan på andra sidan Fattighusån från Mariakyrkan.
Dramaturgin vid Bruce Springsteens Göteborgskonserter följer numera ett ganska vedertaget mönster. De sker i anknytning till midsommar eftersom Bruce Springsteen numera är lika synonym med svensk sommar som små grodorna, midsommarstången och OP Andersson.
Konsensus i media råder efter första konserten. Det här var bara början. Lite trevande. Bruce och hans E Street Band värmer liksom upp inför något större. Det här större nås alltid redan under andra konserten. Då är det fem fyrar och plus till Born To Run, The River och någon låt som bara en i kompisgänget (Janne från Mönsterås som har Little Stevens autograf tatuerad på ankeln) känner till. Oftast Racing in the Streets eller New York Serenade.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag har sett honom två gånger. En gång på Stockholms Stadion i slutet på 90-talet och en gång, tror jag, 2008 på Ullevi. Det var… helt okej båda gångerna.
Men arenakonserter innebär nästan uteslutande mer spektakel än musikalisk kommunikation. Det saknas en närhet och en intimitet som jag personligen tycker är mer eller mindre nödvändig för att musik verkligen ska brinna till. Det är liksom svårt att känna att Thunder Road handlar en själv när någon drängfull jeppe häller ut ett plastglas öl över en och skrålar med om att ”det är en town full of losers and I’m pulling out of here to win.”
Jag gick på Spiritualized på Pustervik i stället. Om ni inte har hört talas om Spiritualized är det fullt förståeligt. De var Storbritanniens hetaste band 1997. Sedan dess har de med ojämna mellanrum släppt skivor som sakta, mycket sakta, rör sig några millimeter i taget mot Jason Pierces slutgiltiga vision.
Det finns ganska många likheter mellan Bruce Springsteen och Jason Pierce. Men också olikheter. Båda är besatta av musikhistorien och inkorporerar allt från rock, pop, soul, jazz, blues, punk och gospel i sin musik. Men där Springsteen är extrovert och inkluderande i sitt firande av ”glory days” är Pierce utstuderat, nästan parodiskt, introvert.
Han spenderar hela konserten i solglasögon sittandes halvt vänd från publiken. Säger inte ett ord som mellanprat. I den mån publiken önskar låtar, eller över huvud taget försöker kommunicera med honom, ignoreras de utan ett ansiktsuttryck. Ändå består den här musiken av samma byggstenar som Springsteens.
Det är också ett pseudoreligiöst väckelsemöte – i stroboskopljus och rundgång. Två sidor av samma mynt.
