En fråga: Vilket är Sveriges tredje största parti? Tänk efter noga innan du svarar, så får du strax reda på om du gissat eller minns rätt.
Nej, jag vill inte riktigt släppa valet än, trots att det kanske är lite uttjatat. Vi lär ju alla få leva med resultatet, även soffliggarna, i flera år – kanske rentav i många år!
I en tidigare krönika på denna plats skrev jag, om inte ett försvar så åtminstone en förklaring, varför en del människor röstar blankt eller rent av inte röstar alls. Nu när valet är överståndet och ordentligt genomräknat visar det sig att det tredje största partiet är ”Icke partiet”! Årets val uppvisade dessutom ett rejält minskat engagemang hos valmanskåren – för första gången på 20 år sjönk valdeltagandet till riksdagsvalet!
Över en miljon, 1 227 765 = 15,8 procent såg inget alternativ bland de kandiderade partierna till riksdagen och tog sig därför inte till vallokalen för att avge sin röst. Det är över en kvarts miljon fler än i förra valet. Och inte nog med det, ytterligare 62 833 valde att rösta blankt – en ökning sedan sist. Vilket innebär att slår vi ihop de som inte röstade med blankröstarna så är ”icke partiet” Sveriges tredje största parti, med 16,6 procent av rösterna! Till de missnöjdas skara skulle dessutom kunna läggas de 1,29 procent som röstade på andra partier än de stora och etablerade.
Att så många föredragit soffan kan definitivt tolkas som en aktiv handling. Inte minst för att i valrörelsen stod valet mellan personer och inte mellan ideologiska frågor. I stället fick väljarna en överbudspolitik om vem som kunde lova flest poliser och höja straffet mest, vem som kunde lova mest statlig kompensation för de höga elräkningarna och öppna nya kärnkraftverk igen.
Apropå detta skriver Aftonbladets Anders Lindberg samma dag som dessa rader kommer till: ”Sannolikt var denna valrörelse den mest lögnaktiga någonsin. Det var ganska urspårat faktiskt.”
Och han får medhåll av den undersökning som DN lät göra, där 40 procent ansåg att valrörelsen varit dålig eller mycket dålig.
Överbudsfrågor dominerade valrörelsen trots att väljarna ansåg att sjukvården var valets viktigaste fråga, följt av skola och utbildning. Detta i alla fall enligt vallokalsundersökningen. Glappet mellan vad väljarna ansåg viktigast och vad partierna ville diskutera gjorde att många straffade partierna genom att stanna hemma och vända spektaklet ryggen, kanske rentav genom att tillbringa valdagen sovandes sin skönhetssömn på soffan.
