Märkligt hur tankar och minnen kan triggas i gång av olika saker. I samband med julmarknaden på Hönö hembygdsgård gjorde jag en rundvandring i husen. I ett av dem fick jag se en liten leksakspistol och kom till att tänka på min farmor. Hon var en krutgumma, i ordets sanna bemärkelse. Hon hade nämligen pistol, eller rättare sagt en revolver. Pistol är en sån där som polisen har, med magasinet i kolven, medan revolver har ett roterande magasin à la vilda västerns cowboys. Men mer om farmors revolver lite senare.
Jag växte upp med en sjuklig mor och tillbringade därför mycket tid tillsammans med min farmor. Farmor hade fått absolut rätt namn. Hon hette Hulda och hon var verkligen huld. Tanten var liten och tunn. Förmodligen var hon väl inte mer än 1,55 meter och vägde säkert inte mycket mer än 45 kilo. Men jag tror också att hon i själva verket var en pojkflicka. Hon var nämligen så unik att hon lekte med mig och var själv road av att leka. Det behöver väl knappast påpekas att på den tiden lekte inga kvinnor med barn, de bara såg till ungarna. Men inte farmor inte! Vintertid åkte vi kälke nedför den största backen som fanns i det lilla samhället där hon bodde. Jag satt fram och farmor bak. Vi kälkade tills vi var alldeles slut och genomblöta – då gick vi hem och drack varm choklad. Jag minns att hon tyckte det var oerhört roligt att åka kälke och hon lärde mig att man skulle skrika: ”Se upp i backen annars får ni två hål i nacken.” Vad det egentligen betydde förstod jag inte då men kanske åsyftade hon att om någon var i vägen skulle hon minsann ta fram revolvern!
Farmor var visserligen liten men hon var tuff, inte i bemärkelsen kaxig utan modig. När det var islägg på vintrarna satte farmor mig på sparken och så sparkade vi i väg till hennes halvsyster Annie som bodde på Bohus-Malmön. På vägen dit kunde vi möta isfiskare som borrat hål i isen och satt och pimplade. Med dem skulle farmor prata så då pausade vi. En del av männen hade automatisk fiskeutrustning som var försedd knallkorkar. När en fisk nappade på kroken small det och då visste fiskaren att det var dags att dra upp reven.
På kvällarna spelade vi Fia med knuff, la pussel, spelade loppspel eller så gick farmor ner i sjöboden som hon ärvt efter sin pappa och hämtade det stora Coronaspelet. Vi bakade bröd och till jul blev det pepparkaksbak. Mandelkubb blev det dock aldrig, trots att både jag och hon älskade dem. I stället fick jag en slant att gå i väg till bagaren och köpa mandelkubb till trekaffet på eftermiddagen.
I ett skåp i köket hade farmor en låda med massa spännande grejer. I skåpet fanns också revolvern. Om jag frågade snällt och det var länge sedan sist tog hon fram den. Den gick att plocka isär och det var ju spännande att skruva loss magasinstrumman och allt vad det var. Däremot såg jag aldrig några patroner.
Ibland var farmor tvingad att arbeta några timmar på dagen i ortens konservindustri. Då fick jag klara mig själv så liten jag var och jag brukade cykla runt med min trehjuling kors och tvärs i samhället.
Farmor var verkligen världens snällaste och väldigt påhittig. Pappa berättade emellertid vid ett tillfälle för mig att han var livrädd för henne. Jag har alltid trott att det berodde på att hon höll koll på honom och att han kände att han måste sköta sig. Men vid närmare eftertanke berodde det kanske på att hon hade revolver, vad vet jag?
När farmor hade fyllt 73 tyckte hon det var trist att bo ensam hemma, farfar hade dött tidigt. Så hon beslutade sig för att flytta in på ålderdomshemmet – ja, det gick då! På den tiden hade jag en Harley-Davidson med sidovagn, som jag försökte få med farmor i, men hon skrattade bara när jag förde saken på tal så det blev aldrig av. När farmor var i nittioårsåldern tog jag hit min A-Ford från 1928 som hela tiden hade stått hos mina svärföräldrar i Norrland. Den skulle hon ha gillat att åka i – hon pratade nämligen alltid om första gången hon som liten hade fått åka bil. Den sista tiden var hon emellertid för gammal för att komma in i en veteranbil men mina barn och jag åkte till hennes begravning i en bil som byggdes när hon var 20 år gammal. I backspegeln hängde en liten ängel som jag fått av farmor – så på något sätt var hon med oss på den sista färden.
