I allmänhet är det ovanligt lätt för domedagsprofeter att breda ut sig i medierna, i regel med dystra prognoser om den närmast stundande framtiden. På sistone har det rått högkonjunktur för dylikt. Men har olyckskorparna rätt?
Håller framgångssagan Sverige på att bli en mardrömssaga? På tjugo år har Sverige gått från botten till toppen på EU:s lista över dödligt våld. På tio år har antalet skjutningar i landet tredubblats. Men våldet är bara toppen på ett isberg, under ytan tränger den organiserade brottsligheten allt längre in i själva samhällskroppen. Frågan är: kan den systemhotande brottsligheten växa sig stark nog för att göra anspråk på själva systemet eller orkar de positiva krafterna att hålla emot?
Å ena sidan:
När detta skrivs har pessimismen bland svenskarna nått nya rekordnivåer – nu dominerar hopplösheten. Inte i någon av Demoskops tidigare mätningar har så många ansett att landet utvecklas åt fel håll. Bara rekordlåga 10 procent menar att Sverige går i rätt riktning, medan nästan 90 procent tycker att läget i landet förvärras.
Drygt hälften av landets befolkning, 56 procent, anser att brottsligheten i Sverige är värre än i andra länder. Två tredjedelar tror att våldsutvecklingen kommer att öka, varav 26 procent av dessa tror att våldsutvecklingen kommer att öka mycket det närmsta året.
Dystra siffror, men inte så förvånande heller eftersom politiker har pratat om att det är illa nu men att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Vad beror det på, varför är Sverige extra utsatt av gängkriminalitet, girighet, skottlossningar, bombdåd?
Hela 68 procent, det vanligaste svaret, angav att man anser att det är bristande integration som är främsta skälet. Det följs av att konkurrensen mellan kriminella grupperingar om narkotikamarknaden, som 55 procent anger. Men enligt deltagarna handlar det också till stor utsträckning om bristande föräldrakontroll och normer samt brister i förebyggande arbete inom skolor och ungdomsverksamheter.
När de som deltog i mätningen själva fick försöka besvara frågan var det allt ifrån för mesiga straff, naivitet, droganvändning, bristande kravbild för att bli medborgare, för få manliga lärare, öppna gränser, ett ojämlikt samhälle som faller samman, nedmonterat rättssystem, svårt att integrera människor från vissa delar av världen, brist på normer och eget ansvar, macho hederskultur … Svaren låg alltså ungefär i linje med de statistiska svaren.
Å andra sidan:
Vi får emellertid inte glömma allt det positiva i landet. Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet påpekade i en artikel för några år sedan följande:
“Fundera på vad det är som gjort Sverige till ett av de mest framgångsrika samhällena i mänsklighetens historia. En stark representativ partidemokrati och en liberal rättsstat med stark ställning för fri- och rättigheter är nyckelfaktorer. Men vi statsvetare kan också peka på avsaknaden av korruption, införande av meritokratiska principer, en politiskt mobiliserande folkbildningstradition med aktivt förenings- och kulturliv, idén om att bedriva politik på upplysningens grund och, inte minst, ett pluralistiskt mediesystem med en stark public service-tradition som fostrat en kapabel befolkning. En konsensusinriktad politisk kultur med en stark respekt för politiska motståndare trots stora ideologiska skiljaktigheter. För ett litet land med ett litet språkområde är allt detta värt att försvara. Något måste vi ha gjort rätt när vi finns i toppen på snart sagt varje lista över mänsklig utveckling. Man får inte glömma detta.”
En fråga:
Håller vi på att söla bort allt positivt som professor Henrik Ekengren Oscarsson nämner?
