En strålande högsommardag tar mina kompisar Gunnar och Åke segelbåten och styr ut på böljan den blå. Den enda skaffningen de har med sig är en ölback. I den svaga brisen driver de runt utanför Smögen och Hållö. Den ena ölen efter den andra konsumeras. Grabbarna tar av sig skjortorna och njuter av solen. Efter en stund somnar de gott i värmen. När de äntligen vaknar liknar de kokta humrar, solen håller på att gå ner och det börjar bli småkyligt. Och, till råga på allt, har de ingen aning om var de befinner sig. Turligt nog ser de land och seglar dit och lyckas ta sig till kända trakter. Jag vill minnas att de hamnade uppe vid Fjällbacka eller Grebbestad!
När man som jag bor på en liten ort känner man många människor, antingen privat eller bara till namnet. Något som skapar ett socialt kit men även en slags social kontroll. Folk är helt enkelt lite vänligt nyfikna på både den ene och den andre. Ortens siste skutskeppare var en sådan man som drog nyfikna blickar till sig. Skepparen var känd för att vara en duglig sjöman med ordning och reda på sitt fartyg. Han var ungkarl och bodde alltid ombord. Ordentligt upp i åldrarna gifte han sig. Däremot vägrade han att flytta i land och han bodde kvar på sin båt trots att han ingått i det äkta ståndet. Till råga på allt bodde frun i landets södra delar. Åren gick och en annan undrade vad som hänt skepparen. Hans båt syntes ibland men utan fru och familj. Men en dag kom en vacker tjej ner till hamnen, där en folkhop stod och tittade när skepparen lade till. Någon i skaran vände sig till flickan och förklarade vad som håller på att ske. Varpå den unga kvinnan på bred skånska säger: ”Jäu, dä ä faour såm koummer.” Dagen efter visste hela samhället att skepparen åtminstone hade tillbringat en natt i land.
En fin sommardag är jag och flickvännen ute och seglar. Hon sitter vid rorkulten och jag ligger på durken och slappar. Så går det som det går. Jag somnar naturligtvis som en gris – min goda sömn är känd i sju härader och åtta distrikt. När jag långt om länge vaknar till liv ser jag att hon sitter så märkligt, inte på toften utan bakom. Jag frågar vad hon gör och får till svar att hon kissar i spannen, som vi har till att ösa med. Hon hade inte kunnat sätta sig över kanten eftersom andra båtar fanns i närheten. Jag drog mig då till minnes en historia, som en kompis till mig berättade. Denne hade varit ute i dåligt väder och seglat när blåsan gjorde sig påmind. Han ställde sig intill mastvantet och med en arm om vajern fick han med den andra knäppt upp regnjackan och oljebyxorna. Men när han var klar kom han inte därifrån. Han satt fast. Vid en närmare undersökning visade det sig att han knäppt regnjackan runt vantet!
