Nästa år fyller jag jämnt. Jag har ingen ålderskris att tala om. Men det finns ändå saker jag vet att jag måste acceptera nu.
Förra gången, vid 40, var det helt andra saker jag tvingades leva med. Som att inte längre vara ung (eller för den delen lovande) i så gott som något sammanhang. Att inte längre ”synas”, även när jag bar sjukt coola sneakers och en jäkligt hipp t-shirt.
Nu är det helt andra saker. Jag måste komma överens med att gubbhyssen snart sätter in.
Det är nu jag successivt kommer att bli obstinat och alltid veta bäst. I själva verket kommer jag oftast ha fel. Men även om jag vet det just nu, kommer jag i en förmodad närliggande framtid vägra erkänna det.
Ingen kommer längre kunna tala om för mig vad som är görbart eller inte. Jag kommer inte lyssna på någon annans åsikt.
Jag är en man i en viss ålder nu. Eller snart…
När vi var yngre såg vi upp till auktoriteter. I hemmet, i skolan, i det militära, i yrkeslivet, på tv, på film.
Men nu finns det inga auktoriteter kvar. Vi har i de flesta fall inte blivit auktoriteter för någon annan heller. Inte ens våra barn (vi har inget att komma med jämfört med någon fjunig tiktokare). Inte för någon annan än oss själva.
Vi vet vad vi gillar. Oändliga sportsändningar och besynnerliga dokumentärer där truckers kör långtradare över isen i Alaska eller där människor ska överleva i vildmarken med en kamera och en yxa. Dokumentärer om belägringen av Stalingrad och tusensidiga böcker om det andra slaget vid el-Alamein.
Vi ser vårt stoiska riktiga jag i idrottsutövarnas prestationer när de med fruset snor i ansiktet, knappt vid medvetande, tar sig över mållinjen i ett skidlopp någonstans ovan polcirkeln och machomännens vardagliga bestyr i sina livsfarliga yrken.
Det är där vi lär oss saker. Som hur man byter däck på en långtradare i 28 minusgrader och snöstorm. Eller hur man vallar sina skidor för att kunna rycka loss från klungan i en mördarbacke.
Vi kommer aldrig köra långtradare eller ens åka längdskidor igen, men det här är ändå ovärderlig livsvisdom. Något vi på ett sätt inte riktigt kan förklara men ändå applicerar på våra liv.
”Nej, jag kan inte komma och fika nu. Jag följer ett förhör med en man som försökt smuggla in elva alligatorer på Sydneys flygplats.”
Det är gubbar som ger sig ut på isen. Ingen ska tala om för oss hur säkert det är. Vi vet bättre än någon 25-årig meteorolog.
Det är gubbar som drar elen själva. Som kör bilar med manuell växellåda eftersom hundratals ingenjörer som lagt tusentals timmar på att utveckla dagens automatlådor knappast vet mer om hur man växlar och kopplar än vad vi gör.
Vi älskar en bra deal. Att lura systemet. Det är därför vi har 50 konservburkar kattmat i förrådet. Trots att vi inte äger någon katt.
Det är därför vi har garderoben full av kläder från överskottslager. Försvarets allra stickigaste långkalsonger, antingen två storlekar för små eller tre storlekar för stora. Fast vi behöver inte långkalsonger om det är varmare än minus 35.
Det är de här villkoren som jag vänjer mig vid nu. Jag vet att det är oundvikligt att jag hamnar där. Försök gärna stoppa mig. Jag vill inget hellre. Tala om hur oresonligt jag beter mig. Det kommer vara lönlöst.
