En riktig skitledare

Det som göms i snö kommer upp i tö, lyder ett känt ordspråk. Som alla vet syftar det till att sanningen, förr eller senare, har en tendens att komma fram hur mycket någon än försöker att dölja den.

Jag har dock alltid förknippat talesättet med hundbajs. Och det är jag inte ensam om har jag märkt de senaste veckorna. I flera Facebookgrupper har debattens vågor gått höga om relationen mellan hundbajs och snö. Egentligen är det ju det här med hundägare som inte plockar upp efter sina hundar en lågintensiv debatt som hela tiden riskerar att blossa upp under vilken väderlek eller årstid som helst. Att upptäcka hundbajs på trottoaren, gångbanan, i den egna trädgården – eller än värre att trampa i det – är erfarenheter som numera ofta bearbetas genom att rasa på nätet.

Men vad är det egentligen med snö som gör att fler hundägare än vanligt struntar att plocka upp lämningarna från deras små älsklingar när marken är vit? För egentligen göms ju inte hundbajs i snö – det syns snarare bättre och är lite som prickar på en dalmatiner.

De digitala diskussionerna om hundägare som inte plockar upp efter sin hund är ganska enkelspåriga. Det är få personer som sympatiserar med förövarna. De som inte plockar upp efter sin hund kommer oerhört sällan till tals. Få personer verkar vilja tillhöra denna stigmatiserade och skygga subkultur: Bajslämnarna. Visst, enstaka personer brukar poängtera att det finns andra, vilda djur som också minsann kan tänkas bajsa på gångbanor och i trädgårdar. Men det känns mer som om de spelar djävulens advokat. Sedan kan det förstås också hända att en whataboutist dyker upp i kommentarsfältet och frågar i versaler: ”MEN KATTERNA DÅ??”.

I vår familj har vi varit hundägare i tre och en halv månad. Det är en relativt kort tidsperiod. Men inte en enda gång hittills, inte ens när det snöade jättemycket härförleden, har det känts särskilt komplicerat att plocka upp efter lilla Tallulah. Då är hon ändå en liten hund som lämnar relativt små saker efter sig. Man behöver: en hand, en plastpåse, och om det är mörkt ute: en ficklampa (finns i nästan alla telefoner numera).

I slutet på 90-talet jobbade jag i en skivaffär vid Masthuggstorget i Göteborg. Jag brukade gå eller cykla på Fjärde Långgatan för att ta mig dit. Vid ett ställe fick man ofta bokstavligt talat kryssa mellan hundlämningar för att ta sig fram. Vid några tillfällen såg jag upphovet: En ung man och ibland en ännu yngre kvinna, båda schablonmässigt nog ofta klädda i träningsoveraller, satt på sin balkong en halvtrappa upp och ”rastade” sin pitbull i en lång lina. Hunden gick omkring en meter nedanför dem på trottoaren eller mitt i gatan, eller bland de få buskarna på den lilla gräsplätten under balkongerna. En söndagsmorgon när jag sett den här proceduren utspela sig två helgmorgnar i rad stannade jag cykeln och vände mig mot balkongen där den overallklädda mannen satt och rökte. Han noterade mig. Jag harklade mig, tog mod till mig och sa: ”Du kanske borde ta din hund på promenad… eller åtminstone plocka upp efter den?” Han tittade avmätt på mig. Jag hann tänka att han skulle storma ut och ge mig en smäll eller bussa hunden, som gick i sin lina några meter bort, efter mig. Men han la bara huvudet på sned och efter ett djupt bloss på cigaretten sa han med väldigt späd röst: ”Dô, jag orrrkar fan itte.”

Jag satte högerfoten på cykelpedalen och trampade vidare. Jag hade inte drabbats av en särskilt djup eller oväntad insikt, men förmodligen är det så sanningen ser ut – oavsett om det är snö eller tö – de hundägare som inte plockar upp efter sin hund orkar fan inte det.

Mer från ledare/krönika

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

November är här

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla…

Frågan om klimatet försvinner inte

Den 18 november avslutas FN:s årliga klimatmöte, COP, efter att…

Det är färger också!

Jag har alltid tyckt om hösten. Den höga klara luften.…

Senaste nytt

Så påverkades niondeklassaren Emilias vardag

 I den där lokalen låg en blomsteraffär när jag var…

Svart Express välte utanför Björlanda idrottshall

Klockan 8:18 larmades polis till Kongahällavägen, i höjd med Björlanda…

Man åtalad för försök till grov utpressning

I april tidigare i år blev en man i 30-årsåldern…

Runt Hörnet öppnar upp för välgörenhet

På mötesplatsen Runt Hörnet har ungdomar tillsammans med ungdomshandledarna diskuterat…

Knapp vinst för THK-damerna

Inledningen gick i hemmalagets tecken. THK hade ledningen med 4-1…

Den som läser en bok blir…

Böcker på höjden, böcker på längden, böcker på tvären. Tjocka,…

Skräpsamlande vardagshjälte

Elliot Gullberg, numera pensionär, kommer från Helsingborg men har bott…

Micki drömmer om att beatboxa på Broadway

Beatboxing, att med rösten och munnen efterskapa ljuden av slagverk…

Fokus på ofrivillig ensamhet

Att vara ensam är för många skönt lite då och…

”Det är roligare att äta tillsammans”

En gråmulen och småblåsig tisdag, som inte gör en kotte…