Lite var till mans har vi svenskar nog under de senaste två åren, sedan Rysslands fullskaliga invasionskrig av Ukraina, på ett rent intellektuellt plan vant oss vid tanken om att det kan utbryta krig i vårt land. Men att höra eller läsa det – svart på vitt – utan omskrivningar från en överbefälhavare och en minister var ändå omskakande.
Det är en sak att förstå det i teorin, en helt annan sak att faktiskt förbereda sig på det. Det tar inte speciellt lång tid innan man inser hur mycket av det vi idag tar för givet som hade ställts på huvudet tämligen omgående om kriget kommer.
Reaktionen från Ryssland lät inte vänta på sig. Enligt Göteborgs-Posten har till exempel Aleksej Pusjkov, ordförande i informationsutskottet i ryska senaten, kommenterat de svenska uttalandena på Telegram.
”Sverige är ett av de främsta länderna i Europa i termer av antirysk propaganda”, skriver Pusjkov enligt GP och raljerar över vår jakt på u-båtar i skärgården.
Sedan kommer följande harang:
”I åratal har de pratat om att Ryssland ’förbereder att erövra Göteborg’ och annat nonsens. Det verkar vara deras sätt att ge Sverige en geopolitisk betydelse som det inte har. Ibland verkar det som att viss svensk militärpersonal, såväl som journalister, nästan drömmer om krig. Tydligen kan de inte slappna av sedan förlusten vid Poltava.”
Kände ni att det blev ytterligare lite kallare – när Göteborg specifikt nämndes?
Många minns väl när högt uppsatta ryska företrädare ända fram tills det att landet attackerade Ukraina avfärdade underrättelser om sådana planer som just nonsens.
Innan jag läste i GP hade jag ingen kännedom om Aleksej Pusjkov. Jag vet inte heller vad informationsutskottet i ryska senaten sysslar med. Och det tror jag inte heller att jag vill veta trots, eller kanske på grund av, att jag är journalist.
Jag drömmer hellre om fred och en gemensam verklighetsuppfattning än krig och desinformation.
Personligen har inte slaget vid Poltava lämnat några sår i min nationella identitet. Men så är jag ju också gift med en halvdanska och har många vänner i Danmark. En nation vi förde krig mot i århundraden, men nu oftast tycks komma rätt bra överens med – utanför fotbollsplanen.
Jag har skrivit om det tidigare, men som varandes ur den generationen som under våra tonår såg Berlinmuren falla och ett Sovjetunionen i förändring under ledord som glasnost (öppenhet och yttrandefrihet) och perestrojka (ombyggnad och reformer) känns det, trots att relationerna till det stora landet i öst återigen mulnat under en 15-20-årsperiod, märkligt.
Konfliktlinjen skulle ju inte längre vara Öst mot Väst, hade vi fått för oss. Hotet om kärnvapenkrig var nästan undanröjt. Amerikaner och ryssar tävlade inte längre om rymden. De åkte dit tillsammans.
