Tidigare i år släppte Meteorologiska världsorganisationen (WMO) en rapport som slår fast att Europa är den befolkade världsdel som värms upp snabbast av alla. Sedan 1980 har Europa haft en temperaturhöjning på två grader. En uppvärmningstakt som är mer än dubbelt så hög som det globala snittet.
2022 var ett år som präglades av extremvärme i Europa. WMO räknar med att 16 000 personer dog på grund av värmen i Europa förra sommaren. I Norden har vi dock varit förskonade från de värsta effekterna av den globala uppvärmningen, trots torka och bränder.
I Storbritannien uppmätte man förra året för första gången temperaturer över 40 grader.
I Arktis, som i sammanhanget klassificeras som en obebodd världsdel, sker uppvärmningen fyra gånger snabbare än det globala snittet sedan 1980 (som ligger på cirka 0,23 grader per decennium).
Det innebär enligt den amerikanska forskningsorganisationen Berkeley Earth att Arktis riskerar bli helt fritt från sommaris så tidigt som på 2030-talet.
Den 3 juli i år skrev nyhetsbyrån Reuters en artikel där Sarah Perkins-Kirkpatrick, klimatforskare på University of New South Wales i Australien menade att det nu är för sent att hålla den långsiktiga globala klimatuppvärmningen inom de 1,5 grader Celsius fram till år 2100 som Parisavtalet stipulerade 2016.
En utsaga som knappt krusade ytan i den mediala oceanen.
Som vanlig Svensson, långt från maktens korridorer och utan att vara beläst i referentgranskad miljöforskning, finns det flera sätt att reagera på ovan.
Man kan till exempel bli omskakad och rädd.
Man kan förtränga det.
Man kan bli arg och hävda att det inte stämmer – att händelseförloppet kring den globala uppvärmningen har naturliga orsaker och att dess risker är kraftigt överdrivna.
Ett Moment 22 är att texter som den här riskerar att stärka alla tre reaktionerna, utan att vi egentligen tar ett enda steg i konstruktiv riktning.
