Häromdagen läste jag rubriken ”D-vitamin kan skydda mot svår infektion vid covid-19” i Läkartidningen.
Åh, nej! Inte ännu en text om pandemin tänker ni nog nu. Och faktum är att jag lovat mig själv att under inga omständigheter skriva ett enda ord om eländet, eftersom ämnet känns trist och, framförallt, fullständigt uttjatat. Men ett inlägg, rörande en artikel i Läkartidningen, skriven av Sture Blomberg, som är narkosöverläkare i Göteborg, fick mig på andra tankar. Han kommer där in på vikten av att ta D-vitamin som kosttillskott och eftersom jag inte tror att denna information är någon form av allmängods bland våra läsare bad jag Sture om lov att få publicera valda delar av den. Och även om fackmannaspråket kan vara svårt att förstå i detalj så är helheten begriplig.
”D-vitaminbrist är extremt vanligt i hela världen. Det förekommer i: USA (36%), Nordeuropa (92%), Mongoliet (98%), Mellanöstern (90%), Kanada (61%), Australien (31%), Kina (45%), Indien (75%) och Nya Zeeland (56%). Och man har visat att i till exempel USA är D-vitaminbristen mera utbredd bland svarta än bland vita, vilket sammanhänger med att melaninet stänger ute UV-B strålarna, varför svarta beräknas behöva 4-6 gånger så mycket sol som vita människor för att uppnå samma serumkoncentration. Det måste man ta med i beräkningen när man värderar överdödligheten bland människor med mörkare hudfärg. Dessa drabbas extra svårt i solfattiga nordiska länder.”
”I Sverige kan vi bara bilda D-vitamin via solen under maj-augusti. När solen inte stiger högre än 35° över horisonten (september-april) kan inte UV-B strålarna tränga igenom atmosfären. Den solmängd vi fått i oss under maj-augusti kan bara lagras som D3-vitamin i fettet under maximalt 3 månader (=september-november). Under december-april är vi till stor del utan D-vitamin. Det är därför vi lätt blir sjuka på vintern, influensa, förkylningar, corona etc., etc. Dessutom: äldre människor har ännu sämre lager eftersom de inte kan syntetisera D-vitamin lika bra, även om de skulle sola lika mycket.”
”I en tidigare Läkartidningsartikel redogjordes för hur låga vs höga D-vitaminnivåer ökade mortalitetsrisken. I dagarna publicerades ytterligare en artikel från Indonesien på 780 patienter med COVID-19 som styrkte denna tes. Hos patienter med ”brist”, ”otillräckligt” och ”normalt” var mortaliteten 98,9%, 87,8% respektive 4,1%. Ganska så övertygande.
Under hela 1900-talet trodde man att D-vitamin bara var inblandat i kalciumomsättning och tillsammans med parathormon reglerade tarmens resorption av kalk. Under 2000-talet har man dock funnit att D-vitamin har många fler funktioner och mängder av sjukdomar kan orsakas av D-vitaminbrist. Det är till exempel enormt viktigt för immunförsvaret och syntetiserar de enda två proteiner, som kan döda alla bakterier och virus, katelicidin och defensin, och dessa proteiner bildas i nässlemhinnor, bihålor, luftvägar och lungors epitel, alltså på de ställen där bakterier och virus kommer in i kroppen.”
Sture sammanfattar sina tankar med orden: ”Vitamin D3 är således ofarligt och mycket billigt och borde ingå i våra rekommendationer för att i viss mån lindra sjukdomsförloppet vid COVID-19.”
