”A man’s gotta do, what a man’s gotta do.”
Jag har nog aldrig riktigt förstått vad uttrycket egentligen innebär. Betyder ordspråket att en man bör uträtta vissa saker? Typ vad psykologiprofessorn på modet, Jordan B Pederson, pläderar för. Det vill säga: skärp dig, skaffa ett jobb, var ingen jädrans sillmjölke, gör något vettigt, ta tag i ditt liv, sitt inte där och dräll…
Eller betyder talesättet att en människa bör ha mål i livet? Mål att sträva efter och, kanske rentav, längta till. Jag har nog alltid tänkt mig det senare alternativet. Även om, vid en närmare eftertanke, inga motsatsförhållanden nödvändigtvis finns mellan dessa två tolkningssätt.
För egen del har jag alltid satt upp olika mål, små såväl som något större. Ett av dessa mindre ska jag skriva om här i två på varandra följande texter.
Varje historiskt intresserade människa drömmer väl om att komma till vissa platser. Alltså stället ”Där det hände.” För mig har Varnhem och Bjälbo alltid varit sådana ställen. Inte minst heter dragplåstret Birger Magnusson jarl. Ett namn som den gamla folkskolan i sin fostrande och allmänbildande iver implanterade i elevernas skallar. Det vill säga att även om alla inte kan gå sta och grunda en huvudstad så kan vi åtminstone göra något samhällsnyttigt. Att bidra med något att vara stolt över var den moral Folkskolan ville förmedla och är väl de tankar professor Pederson pratar om.
Vi som var med på 80-talet, då tv-producenten Dag Stålsjös program om Svearikets vagga satte igång hätska diskussioner bland såväl lärde som lekmän, minns vilken sprängkraft som låg i tanken att rikets vagga skulle har stått i västra delen av landet och inte i öster. Bara det faktum att de tidiga svenska regenterna ligger begravda i Västsverige sätter funderingarna i rörelse. I Varnhems klosterkyrka vilar delar av den Erikska ätten. De gynnade klostret i Varnhem, och var en av två ätter som slogs om makten över Sverige mellan åren 1130 och 1250 – den andra var den Sverkerska ätten. När den siste regenten av ”Erikar”, kallad den läspe och halte, dog barnlös år 1250 utslocknade ätten. Hans systerson Valdemar Birgersson, alltså Birger jarls son, ärvde kronan och blev den förste av Folkungaätten/Bjälboätten att bekläda tronen.
Varnhems vackra kyrka känns därför som ett ”måste” för varje historienörd. Så ock Bjälbo! När jag för första gången åkte dit förstod jag direkt varför platsen har kunnat spela den roll Bjälbo spelat. Redan på håll såg jag den enorma slätten som omgav den lilla kullen varpå den oansenliga byn Bjälbo, med en handfull hus, låg. Den bördiga slätten gav Bjälboätten de ekonomiska förutsättningar som krävdes för att ligga på topp.
Flera av ättens medlemmar blev lagmän, biskopar, jarlar och kungar av Sverige eller Norge. Men mest känd av dem alla är Birger jarl. Och kyrktornet som hans mor, Ingrid Ylva, sägs ha låtit bygga i början av 1200-talet kan man ännu i dag imponeras av. En handlingskraftig kvinna tycks hon ha varit. Hennes man dog tidigt och Birger växte upp med en ensamstående mor. Kanske har vi henne att tacka för sonens förståelse för kvinnors villkor och att han därför instiftade kvinnofridslagen (se min nästa ledare). Och kanske levde denna Ingrid Ylva enligt devisen: ”A (wo)man’s gotta do, what a (wo)man’s gotta do.”
