Denna sommaren har jag tillbringat ett antal timmar i sällskap med Emilie Flygare-Carlén (1807-1892). Sammanlagt har jag med största behag plöjt igenom 850 sidor. Inte minst njöt jag av varje bokblad i romanen Rosen på Tistelön, något även P1:s lyssnare kunde göra då boken gick som radioföljetong vid samma tid. Denna bok överraskar på många sätt, dels för sin spännande handling men inte minst för sitt otroligt överraskande slut. Ett slut ingen kan gissa sig till, och bäst av allt: upplösningen kommer strax innan Emilie Flygare-Carlén sätter sin sista punkt.
– Själva grundhistorien bygger på verklig händelse från sent 1700-tal, som hennes bror berättade för henne, säger Bodil Tingsby, Emilie Flygare-Carlén expert och tillika före detta Torslandabo.
Bodil har gjort en film om författaren, som nu visas runt om i landet.
– Boken har kallats vår första deckare. Slutet är som ett knytnävsslag i mage, säger Bodil.
I sin samtid var Emilie den mest produktiva, mest sålda och högst betalda svenska författaren. I förordet skriver litteraturvetaren Göran Hägg: ”Emilie Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt. Men hennes plats i den gängse litteraturhistorien är ytterst blygsam. Det är för en gångs skull ingen som helst tvekan om att det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.”
I en bok från 1842 förekommer naturligtvis en del svårtolkade ord. Här några exempel: Alterationer, fintliga, fnurrig, i afse, kakstan, kappar, kardus, lapri, närvåna, pjunka, siratligt, skäppa, ärnade…
Och! Smuggling var en stor sak redan på Emilies tid. Verksamheten benämns med orden: knep, lurendrejeri, raskt äventyr, smyghandel.
Även den fattigdom som fanns i många av de små fiskelägena, inte minst vintertid, belyses: ”Detta år var även tillgången på fisk obetydlig, och av det lilla, som efter nästan outhärdliga svårigheter erhölls och knappt tillräckligt att för dagen stilla det väntande hushållets hunger, måste likväl hälften bortgå för att genom byteshandel skaffa ihop litet svart havremjöl och några halvruttna, men likväl dyrköpta potäter.”
”… Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen…”
”… större delen utgjordes av utfattigt folk, som icke ägde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhuvuna, vilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro utsugna.”
”… medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning än tillfredställelsen att stundom få äta sig mätta.”
Och om tandläkarbesök är plågsamma nu, var behandlingarna etter värre då!
”I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk… Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden.”
Nej! Allt var inte bättre förritia. Människor bosatta i den rika delen av världen har mycket att vara tacksamma för.
