En del irriterar sig på allt och alla men inte undertecknad. Jag lägger märke till dumheterna men fäster mig inte vid dem. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Att knorra är således inte min grej. Men! Här ska jag ändå ta upp några saker på temat: ”Varför gör de på detta vis?” Eller: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”
Jo, jag vet! Att fela är mänskligt, men ändå… Här några exempel på ”Sådant som är dumt.”
*Om att inte använda blinkers. Ett oskick har spridit sig att det är ocoolt att använda körriktningsvisare i trafiken. När egoismen tar överhand struntas det i allt och alla. Det förstår jag men vad jag inte fattar är att de som ger f-n i att blinka inte själva blir irriterade på att stå i en korsning och vänta i onödan bara för att någon cool typ ska spela allan och struntar i att aktivera bilens körriktningsutrustning.
Förvisso känner jag till att vi ska spara på ström men den lilla mängd ström som sparas är försumbar, till och med under ett helt liv.
*När fick vi på nytt fri fart i Sverige? En gång i tiden fick vi köra gasen i botten här i landet men det är nu längesedan. Men bara för att man äger ett fordon som gör 300 knutar, innebär det inte att man får köra så fort. Inte minst tänker jag då på sportbilsförare med hålfotsinlägg av bly eller transuran och motorcyklister med spasmodiska ryckningar i högerhanden. Jo, men visst – blixtrande acceleration och sanslös topphastighet är spektakulärt men 30 km/h utanför en skola innebär att du bara får, och ska, köra förbi på tomgång. Och förvisso inser jag att dagens bilar är så bekväma att 180 nu, känns som 80 gjorde i min gamla VW-bubbla från -65. Men ändå!
Undantag finns dock. När min ena dotter skulle börja plugga på Lunds universitet tar jag, hon och hennes mor bilen med flyttsaker och kör söderut. Jag och dottern sitter fram, medan modern sitter bak. Ett stycke innan avfarten till slutdestinationen kommer jag ikapp en grupp om sju åtta motorcyklister, trots att jag håller lagenlig motorvägshastighet. Jag kör om dem, samtidigt som vi tittar på de kromglänsande hojarna. Varvid följande konversation utspelar sig:
– Vad är det för sorts motorcyklar? frågas det från baksätet.
– Men mamma då! Det förstår du väl. Pappa håller 110 och kör om dem, påpekar den logiskt tänkande dottern.
– … Aha, Harley-Davidson!
