Så kom sommarvädret till slut. I mitt fall i samband med att det var dags att börja jobba igen. Hösten närmar sig förstås med stormsteg. Men den här gången tycks den höljd i dunkel då pandemin fortfarande gör att det känns ovisst att blicka framåt.
Ännu tycks ”det normala” vara fjärran. Om man med det normala menar konserter, biobesök, idrottsevenemang med publik, teater, och ”vanligt” krogliv och allmänt folkvimmel. Kommer vi ta i hand när vi hälsar igen, eller kommer vi fortsätta att vinka lite tafatt eller hälsa med armbågarna?
Sedan är det ju det här med utlandsresandet. Kommer vi resa lika mycket, i jobb och på semester som många av oss svenskar gjorde innan?
När jag skriver det här i början på vecka 33 är det en vecka kvar till skolorna börjar. I andra länder är skolstarten omdebatterad och politiserad, precis som användandet av munskydd.
Om man bortser från Corona vet vi att sista veckan av sommarlovet tyvärr brukar innehålla en hel del stök, i form av skadegörelse och vandalisering. Låt oss hoppas att det blir en lugn sista vecka den här gången. Framåt helgen när ni läser det här har vi väl ett bättre facit om hur det har gått.
Badplatserna ser ut att bli välbefolkade under den närmsta tiden. Utan att ha besökt någon av våra badplatser under den senaste tiden så hoppas jag att riktlinjerna om social distanseringen efterföljs. Kanske kan man även hålla en tumme för att folk parkerar sina bilar så att utryckningsfordon kan komma fram om det skulle behövas, samt att folk plockar med sig sitt skräp från stranden. Kanske är jag överdrivet optimistisk om jag hoppas det?
