Musik och motorkultur hör intimt samman och för 50 år sedan blev detta faktum ytterst påtagligt. Den 19 januari 1970 når soundtracket från filmen Easy Rider guldskivestatus i USA. Detta är första gången ett popfilmssoundtrack lyckas med bedriften.
Filmen Easy Rider var annorlunda på många sätt. Musiken var exempelvis ett område där den bröt mot traditionen. Vanligtvis brukar musik specialskrivas till filmer men i det här fallet valde producent- och regissörsduon Peter Fonda och Dennis Hopper att använda sig av musik som redan fanns färdig på skiva. Ett undantag var Ballad of Easy Rider. Den skrev Bob Dylan ett kort utkast till, efter att ha blivit tillfrågad av Fonda, och som Roger McGuinn färdigställde. Dylans poetiskt vackra rader lyder:
”The river flows, it flows to the sea
Wherever that river goes, that’s where I want to be
Flow, river, flow”
Resten är alltså McGuinns ord.
Dylan själv ville inte kännas vid filmen eller ens att han hade med texten att göra, detta eftersom han ansåg att Easy Rider hade ett budskap som inte ingav hopp.
Eftersom McGuinns grupp, The Byrds, hade med ett par låtar i filmen och dessutom var stora på den tiden kan man säga att deras speciella ”sound” gav 60-talet en viss musikalisk inramning. Utmärkande var dels att McGuinn spelade tolvsträngad gitarr och dels att ljudet från den fick gå genom dubbla kompressorer för att få fram det speciella så kallade ”jingle jangle soundet”. Hans tolvsträngade Rickenbacker har i sig själv ett stumt ljud men kompressorerna fick fram den ringande ton vilken blev The Byrds signum. För den som själv vill prova finns nuförtiden en pedal som kallas Jangle box och som tar fram detta ”Byrdsljud” på ett enkelt sätt.
McGuinns tolvsträngade gitarr, en Rickenbacker 370/12 med tre mikrofoner, är en historia för sig. Modellen är utgången ur tillverkarens sortiment men finns som modell 360/12, med två mickar, och kostar då bortemot 50 000 kronor, om man ens kan få tag på någon. De tillverkas endast i små serier, varav endast några enstaka kommer till vårt land varje år.
Speciellt förtjusta måste Peter Fonda och Dennis Hopper ha varit i The Byrds version av Wasn’t Born to Follow – en sång skriven av de inte helt okända makarna Gerry Goffin och Carole King – och undra på det! Resandets nöjen har väl aldrig beskrivits vackrare:
Oh I’d rather go and journey
Where the diamond crescents flowing
And run across the valley
Beneath the sacred mountain
And wander through the forest
Where the the trees have leaves of prisms
And break the light in colors
That no one knows the names of
Ville gärna ut och fara
och till landet bara vara
och vandra genom dalen
nedanför de blåa bergen
och sen gå genom skogar
där som löv och träd i prismor
bryter ljuset uti färger
vars namn man inte känner
