Längs Sveriges kuster görs en viktig del av kulturhistorien levande genom alla de k-märkta fartyg som hålls flytande av ideella krafter. Det resurskrävande fartygsunderhållet är kritiskt för verksamheten och efter en säsong med kraftigt reducerade intäkter hotas nu oersättliga kulturvärden.
Under hösten 2020 skickade Sjöhistoriska museet ut en enkät till ägarna till landets 147 k-märkta fartyg. Frågorna handlade om hur pandemin påverkat verksamheten. Det framgår tydligt att det minskade resandet starkt har påverkat både rederier och föreningar negativt.
– Flera aktörer har tvingats att helt ställa in sin seglation under året, vilket inneburit att antalet passagerare och de intäkter man har av biljettförsäljningen gått ner till noll. Trots det har man ändå utgifter för till exempel kajplatser, ordinarie underhåll och vissa avgifter som innebär ett katastrofalt år ekonomiskt, säger intendent Fredrik Blomqvist på Sjöhistoriska museet.
De k-märkta fartygen är en viktig del av det flytande kulturarvet. De drivs och underhålls av ideella föreningar, rederier och privatpersoner. Bland de ångdrivna fartygen har verksamheten tvingats till avsevärda minskningar. Vaxholmsbolagets fartyg Norrskär och Storskär i Stockholm har inte gått alls under 2020. Samma sak gäller för föreningsägda passagerarfartyget Mariefred (1903) i Stockholm som för första gången sedan fartyget byggdes ställt in den kontinuerliga trafiken helt.
Andra exempel på helt inställd verksamhet är ångarna Trafik (1892) i Hjo och Östersund (1874) i jämtländska Storsjön. Passagerarångaren Bohuslän, byggd 1914 på Eriksbergs Mekaniska Verkstad, är landets största ångmaskindrivna fartyg i reguljär drift. Hon har gått i starkt reducerad trafik – så även ångfartyget Blidösund (1911) i Stockholm. Ångaren Bohuslän är ett av västkustens äldsta fartyg och även om hon gick en del med passagerare förra året tappades i princip 90 procent av intäkterna. Som tur är finns sparade medel att ta av men kassan sinar snabbt om inte passagerartrafiken snart kommer i gång – underhåll och fasta kostnader drar stora pengar, trots att mycket arbete utförs ideellt.
– Enkätsvaren visar att en del av de k-märkta segelfartygen trots allt har kunnat bedriva seglarskoleverksamhet under året, till exempel Ellen (1898) och Constantia (1908) i Stockholm. Samtidigt har bland annat segelfartyget Westkust (1932) på Orust och skonaren Klara Marie (1884) i Skillinge helt ställt in den utåtriktade verksamheten, säger Fredrik Blomqvist.
Rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten och regeringen om att människor ska dra ned på sitt resande får förstås stora konsekvenser för föreningar och rederier.
– Sverige har ett rikt kulturarv med många k-märkta historiska fartyg men när intäkterna från passagerarna uteblir, äventyras grunden för ett långsiktigt bevarande och rapporten visar att vi har anledning att var oroliga för framtiden, säger Mats Djurberg, museichef för Sjöhistoriska museet.
Av enkätsvaren att döma har rederierna kunnat få del av de medel som regering och riksdag ställt till förfogande. Men fartygsägarna anser att ansökningsförfarandet och ersättningsnivåerna lämnar mycket övrigt att önska. Sjöhistoriska museets tolkning är att det är svårt att i detta förfarande ta hänsyn till kulturhistoriska värden i kommersiell trafik.
Göran Hahne, som är skeppare på k-märkta passagerarbåten Soten (byggd 1915), i Smögen har fått en minskning med 66 procent av passagerartalen vilket hotar hela verksamheten.
– Självklart ska alla hjälpa till att hindra smittspridningen, men rederiet behöver hjälp att överleva då man ju i praktiken fått ett verksamhetsförbud, säger han.
Ett kulturarv riskerar alltså att gå under i pandemins kölvatten.
