Atlantstören väntas bli den första utrotade arten att återintroduceras på 102 år i Sverige. Bakom den historiska återetableringen av den utrotade arten i Göta älv ligger en Björlandabo och en Björköbo.
Tidning, radio, TV. Överallt har Dan Calderon och Linnéa Jägruds naturvårdsprojekt för inplanteringen av stör synts och hörts. Projektet kommer bli en dokumentärfilm och även om kungen gärna hade velat, så har han tackat nej till att medverka när första fisken ska återinföras i Göta älv om ett par månader.
– Det är klart att det är mycket uppmärksamhet – men det tycker jag är väldigt bra, säger Linnéa Jägrud när vi träffas på Framnäs parkering på Björkö.
När vi går längst träbryggan spanar hon ut över vattnet och Lilla Kalvsund och påpekar att sundet faktiskt spelar en viktig roll i störens återinförande.
– Det är faktiskt som så att en av de uppfiskade individer som finns på naturhistoriska museet är uppfiskade här i Kalvsund och uppmärkt av den nitiske museiintendent som, tack vare hans idoga arbete, projektet grundar sig på.
Den atlantiska stören fiskades längst kusterna och Göta älv i Sverige ända in på 1900-talet. Det var den uppskattade kaviaren man ville åt och då stören kan bli både stor och väldigt gammal – upp emot fem meter lång, ett halvt ton tung och 130 år gammal – samt att den lever både kustnära och relativt grunt såg man på fisken som ett enkelt byte. Stören överfiskades och försvann. Idag är fisken klassad som nationellt utdöd.
– Störar kläcks i floder, lever sitt första år i floden – vilket i detta fall skulle bli Göta älv. Sen går de ut i havet när de klarar av saltet. Atlantstörar blir könsmogna på våra breddgrader mellan 12 och 20 års ålder, varpå de då kan återvända för att leka. Och så upprepas beteendet, berättar Linnéa Jägrud.
Linnéa Jägrud är limnolog, alltså utbildad biolog som arbetar med vatten, både sött och salt. Länge arbetade hon inom skogsindustrin med frågor som rörde vatten innan hon blev indragen i störprojektet av Dan Calderon – även han limnolog.
Född och uppvuxen i Björlanda återvände han tillbaka till just Björlanda för 15 år sedan när han fick familj. Han ser en tydlig koppling mellan uppväxten i Björlanda och det projekt som nu snart sjösätts.
– Jag har tillbringat många sommarlovsdagar nere vid nordre älv där jag fiskat och så. Då och då så stötte jag på en gammal farbror som berättade att de sett en stör, eller att de kanske åtminstone kände någon som fångat en stör i närheten av där vi stod och fiskade. Och den typen av berättelser har alltid fascinerat mig. Men det har alltid varit just berättelser och historier, för det har inte funnits några bilder – även om uppgiftslämnarna varit trovärdiga, säger Dan Calderon.
2013 hade historierna möjlighet att bli verklighet när Dan Calderon befann sig på ett möte med länsstyrelsen där agendan för dagen handlade om vad man kan göra för att göra det bättre i Göta älv.
– Jag har tänkt på älven och stören många gånger under livets lopp. Och det är så att man faktiskt vetat om att det funnits störar länge här i våra vatten. Det finns mängder av fångade exemplar på naturhistoriska som fångats här. Men när Kennet Lundin 2016 började gräva i samlingarna hittade han tre juveniler och tre subjuveniler med god dokumentation – alla fångade i Göta älv. Då visste vi att stören verkligen funnits här och att ett projekt med att återinföra dem kunde bli verklighet, säger Dan
Det finns projekt i bland annat Tyskland och Polen där man återinfört tidigare utdöd stör. Det hela började med att man flög 40 stycken fiskar i kuvöser från Kanada till Tyskland strax efter millennieskiftet. De fiskar som ynglat av sig kommer nu utgöra grunden för de cirka 100 till 150 individer som placeras ut i Göta Älv, strax nedanför Lilla Edets vattenkraftverk i mitten av maj.
– Det här är ju en pusselbit som vi människor tog bort ut ur ekosystemet för hundra år sedan och som vi nu har möjlighet att få tillbaka. Och det är ju otroligt viktigt. Och det som är superunikt, att vi kan göra på det här sättet, berättar Linnéa.
Som en del i projektet kommer de utplanterade fiskarna övervakas med akustisk telemetri, en typ av utrustning som kommer opereras in i fiskarna och som kommer möjliggöra studier av fiskarnas rörelsemönster. Hur rör de sig i Göta älv? Var stannar de upp och äter till sig? Var tar de vägen när de kommer ut i havet? Alla frågorna kommer hjälpa framtida studier av både stören och även Göta Älv – en plats som Linnéa menar är understuderad.
– På så sätt kan vi även få reda på – svart på vitt – hur mår Göta älv? Detta kommer hjälpa oss förstå ekosystemet. För det är faktiskt så. Vi vet väldigt lite om Sveriges största vattendrag. Vad har vattenkraftverket i Lilla Edet och sjötrafiken för effekt på älven? Hur står det till med plankton, bottenfauna, vem som äter vad? Där stören stannar och äter – det ger oss ett kvitto på att det är en frisk del av älven. Då kan vi studera den vidare.
Symbolvärdet i projektet är inte att leka med det heller, menar Linnéa.
– Jag tror inte det är många Göteborgare som besökt Nordre älv. Men gör det! Det är otroligt vackert. Identiteten som Göta älv har och det kulturhistoriska arvet den kan bidra med till oss Göteborgare är viktigt. Vi har tappat bort betydelsen av älven och det är ingen som är vid älven längre – men ett sådant här projekt kan bidra till att man är det.
I mitten av maj hämtas 100 stycken 50 centimeter stora individerna från Tyskland, samtidigt tar de med sig 45 stycken 90 centimeter långa. Sen ska fiskarna miljöberikas och vänjas av innan de sätts ut i vattnet igen, i början av juni.
– Målet i framtiden är att ha en reproducerande, sund population. Och det gör man inte i en handvändning, påpekar Dan.
Vad krävs för att nå dit?
– Det skulle i så fall krävas 20 års årliga utsättningar, och att Göta Älv visar sig vara ett fungerande vattendrag som inte utsätts för för mycket störning. Samt att alla andra arter som är en del av ekosystemet får sin plats. Det har gjorts utredningar där folk är oroliga för laxfiskar och sådant, men nej – de stör inte varandra, förklarar Dan.
Störens roll är inte den av en typisk toppredator. Fiskens relativt sett lilla mun sitter på undersidan och djuret lever av mindre blötdjur.
– Det är jätte, jättekul att vi slutligen, efter 10 års kamp är framme vid målet. Det är superskönt. Ända sedan Kennet hittade de 6 juvenilerna har jag varit säker på att det skulle bli av, det var bara en fråga om tid, berättar Dan.
Projektet kommer inte ta slut bara för att man satt ut några individer. Linnéa Jägrud kommer fortsätta länge.
– Det kommer fortgå för mig. Jag tänker att jag ska doktorera inom detta. Detta är det roligaste man kan göra som biolog – att få tillbaka en utrotad art. Det går inte att slå.
Ditt magnum opus?
– Ja, jag känner verkligen det. Den dagen jag sätter i min allra första firre i Göta älv, då, då peakar det! Det är svårt att slå, det är det faktiskt. Och när det är ens stora drivkraft. Då är det det är det häftigaste man kan göra.
