För några veckor sedan fick ett klipp stor spridning på de fotbollsintresserade delarna av sociala medier.
I klippet, som om av allt att döma är inspelat någon gång i våras under föregående säsong, ställer en intervjuare en fråga till ett stort antal supportrar till fotbollslaget Arsenal. Arsenal ledde under stora delar av den förra säsongen Premier League men slutade till sist tvåa efter Manchester City.
Frågan som intervjuaren ställer är, översatt från engelska: Skulle du gå med på att vinna Premier League i år om vi då var tvungna att sälja Bukayo Saka i sommar?
Bukayo Saka fyllde 22 år i början på september och har spelat i Arsenal sedan han var sju år gammal och ses som en av världens bästa ytterforwards. Han har till dags dato gjort drygt 140 matcher i det rödklädda Londonlaget. Han har också gjort nästan 30 A-landskamper för England. Hans avgörande straffmiss mot Italien i EM-finalen på hemmaplan ledde till att Italien blev Europamästare och, vad värre var, till en rad rasistiska tillmälen mot honom, främst online.
Alla Arsenalfans som i klippet tillfrågas om de skulle välja mellan att vinna Premier League-titeln eller att behålla Saka svarar att de hellre behåller spelaren. I klippet syns samtidigt en märkbart rörd Bukayo Saka ta del av supporterintervjuerna och all den kärlek som öses över honom av.
För den som inte är intresserad av idrott i allmänhet eller fotboll i synnerhet kan det verka märkligt. Men det säger väldigt mycket om passionen kring sporten fotboll. Den stolthet och kärlek som supportrar känner över någon som de beskriver som ”One of our own”.
I en tid då toppfotbollen styrs av abnorma summor pengar, sportswashing och tankar om internationella superligor med en passiv tv-publik som ”konsumenter”, ger klippet en inblick i fotbollens absoluta kärna. En kärna som trots att pengar genomsyrar allt (Bukayo Saka fick exempelvis nyligen en ny monsterlön när han förlängde med Londonklubben) ändå vittnar om något som går djupare än . Fotbollens själ har väldigt lite att göra med pengar.
Man hittar som supporter sin klubb när man hittar känslan av att ha kommit hem. Kärleken till spelarna, färgerna, klubben, spelet och vännerna på läktaren trumfar ur ett supporterperspektiv allt annat.
Här i vårt utgivningsområde finns fotbollsspelaren Axel Henriksson från Björlanda som sedan ett och halvt år tillbaka spelar i GAIS.
Henriksson är fostrad i BK Zenith och har även spelat i BK Häcken. Men den persona som han redan har tillskrivits av de på framgång svältfödda grönsvarta supportrarna börjar likna den som Arsenalfansen har för Bukayo Saka.
Skulle man fråga 100 gaisare om de skulle vilja gå upp i Allsvenskan i år under förutsättningen att Axel Henriksson gick till en annan klubb, tror jag att en övervägande majoritet hade valt att behålla Axel. För när en supporter ser sig själv – och sin passion för det egna laget – i en spelare, då är det större än nästan alla sportsliga framgångar. Vinner man då så har man vunnit på rätt sätt. Det är något som pengar faktiskt inte kan köpa. Inte ens i den genomkommersialiserade fotbollsvärlden.
