I det första avsnittet av årets säsong av det genomtrevliga underhållningsprogrammet Allt för Sverige, där amerikaner av svensk härkomst kommer hit och tävlar om att få träffa sina avlägsna släktningar, fick svenskamerikanerna åka till Ullared.
Tämligen omgående bekräftades många av de fördomar som finns kring oss svenskar – och för den delen om Ullared.
Vi är asociala. Vi hälsar inte på främmande människor. Vi är usla på småprat.
Jag fattar mycket väl att det här är ett tv-program som leker med stereotyper, och inte en sociologisk avhandling, men det är ändå en smula nedslående att se sig själv som svensk ur ett utifrånperspektiv när det presenteras på det sättet.
I en humoristiskt hopklippt film som visas för amerikanerna inne på Gekås säger programledaren Anders Lundin att mycket av den här sidan av svenskheten beror på vår konflikträdsla.
Det stämmer säkert. Men det fick mina tankar att snurra och jag tyckte mig vara en nutida svensk paradox på spåren.
Den digitala tidsåldern har fört med sig att vi svenskar, likt många andra människor runt om världen, har fått en ny favorithobby: Att gräla på okända människor på sociala medier.
Inte nog med att vi måste rasa på varandra om vilken kitschig poplåt som var bäst eller sämst i Melodifestivalen, eller om huruvida det är en katastrof att en särskild chokladbit försvinner ur Alladinasken inför jul. Grälsjukan finns överallt.
Spetsiga åsikter är hårdvaluta på allt från sportsidor till kultursidor. Ledarsidorna har fått ett enormt uppsving de senaste 10–15 åren och skribenter och tyckare vars största talang är att uttrycka sig provocerande är de mest lästa.
Det pågår ständigt en debatt om någonting. En slags tävling om att positionera sig så långt från ”den andra sidan” som möjligt tycks ständigt pågå.
Är det så att vi behöver både det fysiska och psykologiska avståndet till den vi bråkar med från bakom en dator- eller telefonskärm, OCH att vi behöver positionera oss så långt ifrån den andra sidan att själva kärnfrågan fullkomligt försvinner? För varför ska man debattera med någon man konsekvent tillskriver fullkomligt demoniska åsikter och värderingar?
När en komplicerad fråga ska diskuteras, vi kan ta extremism, gängkriminaliteten i Sverige, eller för den delen frågan om framtida kommunikationer mellan Göteborg och Öckerö, så målas den andra sidan i debatten alltid upp som formligen vettlösa galningar. Det gör att sakfrågan, pudelns kärna, väldigt sällan diskuteras.
Kanske beror det paradoxalt nog på vår konflikträdsla.
Vi vågar inte ta konflikten där den verkligen borde tas. Då kommer det för nära. Därför gräver vi ner oss i skyttevärn och intar positioner som bara ökar på polariseringen och gör problemen som verkligen ligger för hand närmast olösliga.
