Det knackade på dörren häromdagen. Utanför stod en lågmäld men verserad man med ett identifikationskort från välgörenhetsorganisationen Oxfam i ett band runt halsen. Han pratade engelska.
Jag öppnade dörren i mysbyxor, halvt uppväckt ur en vardagseftermiddagsdvala. Vår familjs lilla hund sprang ut och hälsade lyckligt på besökaren.
Jag reagerade som jag tror att många svenskar gör, med visst obehag, inför den typen av oinbjudet hembesök som främst fiberinstallatörer, vissa religiösa grupper och just välgörenhetsorganisationer tycks ha kommit fram till varandes ett framgångskoncept.
Jag lyssnade artigt, om än otåligt, på mannens utsaga. Det var förstås hjärtskärande. Barn som svälter och dör för att de inte har tillgång till rent vatten, mat och läkemedel i krigets Jemen. Mitt månatliga bidrag, om än litet skulle kunna göra skillnad, sa mannen med snälla bedjande ögon.
Jag har, förstås, varit med om likande situationer förut. Jag har kunnat stränga dörren mer eller mindre i ansiktet på folk som vill prata bredband, rabatthäften eller liv efter döden. Det har jag inte haft några problem med. De har passerat en gräns in i mitt privatliv med fullkomligt opassande erbjudanden, som gör att jag inte mår särskilt dåligt av att avbryta dem mitt i en mening med ett: ”Tack, men jag är inte intresserad.”
Jag har, vilket jag säkert inte är ensam om, numera tagit ett beslut att aldrig (mer) acceptera någon form av försäljning eller liknande vid min ytterdörr.
Jag ångrar inte att jag signat upp mig som månadsgivare för ett par välgörenhetsorganisationer på det sättet, men jag har som sagt bestämt mig för ”aldrig igen.”
Jag skriver inte det här sista för att godhetssignalera. Jag ville bara komma till följande, icke särskilt smickrande, bekännelse.
Medan den milde mannen pratade och sökte ögonkontakt och jag stod med vår hund och hennes vilt viftande svans i famnen och hummade till svars, med undfallande blick, for flera tankar genom mitt huvud.
”Hur tar jag mig ur den här situationen utan att såra den vänlige mannen?” ”Varför öppnade jag dörren?” ”Är jag en dålig människa som snart, på sämre engelska än vad jag egentligen pratar, kommer att avfärda hans förslag?”
Men också:
”Det här är dålig tajming. Det pågår krig i Ukraina. Fasansfulla bilder kablas ut från Israel. Folk skjuter och spränger. Barn svälter över i stort sett hela vårt klot. Det känns som om hela världen håller på att gå under. Jag orkar inte ta in det här med fasorna i Jemen just nu.”
Jag sa naturligtvis inget av det där. Jag avböjde på det vänligaste sättet jag kunde.
Vänligheten försvann ur mannens ögon. Jag lyckades stänga dörren. Vid köksbordet satt min yngste son, det var dagen innan hans tioårsdag. Han frågade vem det var som knackat på. Jag sa att det var en man som samlade in pengar så att barn inte skulle svälta i Jemen.
”Gav du honom några pengar?”
”Eh, nej, du förstår… Det är komplicerat…”
Min son tittade oförstående på mig i en halv sekund, innan han återgick till skränet som pågick på hans iPad.
Jag återgick till min fåtöljdvala. Men fåtöljen kändes obekvämare, musiken jag nyss varit djupt försjunken kändes irriterande och… ”Det är komplicerat”!? Vad är det ens för svar?
