Sedan 2022 har den ideella föreningen Torslanda Tillsammans fokus på ukrainare på sina kompiscaféträffar i Amhults kyrka. Under två söndagstimmar möts människor i vardagliga samtal, men Torslanda-Öckerötidningen får också ta del av en rad hjärtskärande vittnesmål kring att fly ett invaderat land.
Föreningen Torslanda Tillsammans har arbetat med sitt ”Kompiscafé” – ett sorts språkcafé där inte bara språket utan i minst lika stor utsträckning mötet mellan människor är viktigt – i Amhults kyrka sedan 2015. Tanken är att nyanlända ska få lotsning in i det svenska samhället och få träffa svenskar som ställer upp ideellt.
– Att den som är ny i vårt land får träffa en ”vanlig svensk” är viktigt, då de flesta nyanlända annars oftast möter svenskar som utövar sin yrkesroll. Hos oss är mötet på mer jämlik nivå, säger Kristina Bergstedt-Josefsson från Torslanda Tillsammans.
Sedan 2022, då Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes, har verksamheten till stor riktats mot de ukrainare som flytt landet och hamnat i Göteborgsområdet.
Varannan söndag har Torslanda Tillsammans ett öppet hus i Amhults kyrka. I söndags den 22 mars kom över 50 besökare till eventet, de flesta från Ukraina. Vid sammankomsten påskpysslades det och det bjöds även på både ukrainsk och svensk påskmat.
Ukrainarna som samlas här har alla sin egen unika historia att berätta. Torslanda-Öckerötidningen satte sig ned med Melaniia, David, Elbrus och Lesia för att ta del av små stycken av deras historier, från ett land som bara ligger bara omkring 80 mil fågelvägen från södra Sverige.
18-åriga Melaniia Sambuk är ursprungligen från Luhansk i östra Ukraina. Ett område som Ryssland ockuperade redan 2014. Då, som sexåring, var Melaniia tvungen att fly från Lukansk till Kyjiv via Poltava. När Rysslands återigen invaderade Ukraina 2022 flydde hon till Sverige med sin mamma och lillasyster. Hennes pappa stannade kvar och hjälpte människor i hemlandet.
– Jag har behövt fly två gånger på grund av Ryssland. Jag har levt hela mitt medvetna liv med tanken att det är krig i mitt land, säger Melaniia Sambuk, på i stort sett flytande svenska.
Hon menar att Europa och USA måste fortsätta att stötta Ukraina, och att det är viktigt att andra länder inte handlar med Ryssland. Först när Ryssland inte har råd att fortsätta kriga kan hon se ett slut på kriget.
På frågan om hon ser en framtid då hon bor i Sverige eller en i Ukraina där det råder fred, är hon osäker.
– Jag kan inte svara på om jag vill bo i Sverige eller Ukraina i framtiden. Jag växer upp här nu, jag har många vänner och en pojkvän här. Men jag var tillräckligt stor för att minnas vad som hände oss i Ukraina. Jag har kvar släktingar på ockuperat territorium i östra Ukraina.
Hon beskriver hur Torslanda Tillsammans träffar är tillfällen då hon känner sig bekväm och trygg, och uttrycker sin uppskattning för föreningen och de som engagerar sig i sammankomsterna. Eftersom hon är duktig både på engelska och svenska är det inte ovanligt att hon hjälper till att översätta när det kommer personer som inte behärskar något av de språken.
Melaniia är också konstnärligt lagd. Hon skriver poesi, dansar, spelar musik och skådespelar. Mycket i hennes konst handlar om hur hon känner utifrån att komma från Ukraina. Hon upplever att det är svårt att få svenskar att förstå vad hon vill förmedla genom sin konst – andra ukrainare har lättare att ta till sig den.
– Jag har överlevt kriget två gånger. Det påverkade mig och min karaktär. Jag vill visa det med min konst. Många svenskar fattar inte vad jag menar. Men ukrainare fattar, både de som är här i Sverige och de som tar del av min konst digitalt från Ukraina eller andra länder där de befinner sig, säger hon.
Far och son Elbrus och David, som inte vill ha med sitt efternamn eller sin bild i tidningen, kom till Sverige i slutet av december förra året, efter att ha spenderat tid i Georgien och Azerbajdzjan efter Rysslands invasion. De är ursprungligen från den av kriget hårt ansatta staden Cherson i södra Ukraina. Så sent som i mitten av februari kom de till Göteborg. Det är första gången de besöker Kompiscafét i Amhults kyrka.
15-årige David beskriver sin hemstad och några fasansfulla minnen därifrån:
– Nästan allt är förstört. Det var ryska soldater på gatorna. När kriget kom minns jag att jag var väldigt rädd. Min mamma flydde med en buss genom en humanitär korridor, men ryssarna besköt konvojen och min mamma dog, säger David och tystnar.
– Det var i juni 2022, inflikar Elbrus.
Både David och Elbrus säger sig vilja se positivt på framtiden, trots de vedermödor och den stora sorg som de har gått igenom.
– Jag drömmer om ett demokratiskt Ukraina, men jag gillar inte att USA och andra länder tycker att vi ska ge upp delar av Ukraina för att få till en fred. Ryssland ska ge tillbaka allt territorium som de har ockuperat, säger Elbrus.
Lesia Mizyk är från Lviv i västra Ukraina. Under träffen läser hon upp dikter av den ukrainske nationalpoeten och konstnären Taras Sjevtjenko (1814-1861).
– Han älskade Ukraina och frihet. Han hjälper oss att inte glömma av vilka vi är. Trots att hans dikter är skrivna för så många år sedan, är de fortfarande aktuella idag, säger Lesia.
Hon är uppvuxen när Ukraina tillhörde Sovjetunionen och minns en tuff uppväxt med repression då ukrainska inte fick talas offentligt, och än mindre läras ut i skolan.
Hon är i Sverige sedan 2022 och sitter numera med i Torslanda Tillsammans styrelse, för att – som hon själv uttrycker det – ”ge något tillbaka för all hjälp som jag har fått.”
I Ukraina har hon kvar stora delar av sin familj.
– Jag är alltid orolig. Mina döttrar är kvar med sina familjer, jag har barnbarn där… Men mina döttrars män kan inte lämna landet. De behövs där, säger hon.
Precis som de andra ukrainare tidningen pratar med lyfter Lesia nödvändigheten i att andra länder, däribland Sverige, fortsätter att stötta Ukraina, och fortsätter att inte handla med Ryssland. Hon framhåller också gång på gång sin tacksamhet till Sverige och Torslanda Tillsammans arbete.
– Sådana här föreningar och sådana här träffar behövs. Det blir en hjälp in i det svenska samhället. Det är svårt att söka jobb, och veta hur saker fungerar. Här lär man sig bättre svenska och har en plats där man kan känna sig trygg, säger hon.
I Torslanda Tillsammans engagerar sig många Torslandabor och göteborgare. Här finns Lina, Kristina, Leif, Stig, Jörgen, Rim och Lars och många, många fler ideella krafter som engagerar sig vid kompiscafétillfällena.
Ibland, som i de här tiderna, pratar man om deklarationen, eller betydelsen av ett personnummer eller hur man kontaktar svenska myndigheter. Men lika ofta handlar mötet om ett medmänskligt vardagligt samtal mellan två eller fler personer.
– Genom åren har vi mött så många människor på Kompiscaféet. Ibland kommer sådana som bodde på Lilleby camping tillbaka, till exempel en syrier, som berättade om sina bästa tips för de ukrainare som vi har här nu. Men ofta handlar det om att möta andra människor, att se dem och prata med dem, det kan vara stora åldersskillnader och ibland är språket knaggligt, men vi ser hur viktigt mötet är, säger Kristina Bergstedt-Josefsson.
