Den legendariske samhällsreportern och ”skjutjärnsjournalisten” har gjort stort avtryck med sina omtalade TV-reportage.
I samband med att han gett ut en bok om sitt eget liv är han en av gästerna på Torslanda bokmässa. Inför besöket intervjuades Janne Josefsson av Torslanda-Öckerö Tidningen.
För en tid sedan kom du ut med din självbiografi, en bok med den mångbottnade titeln Rädd för sanningen. Hur kommer det sig att du väljer att delta i Torslanda bokmässa?
– Jag blev tillfrågad av arrangören.
Vad har du fått för respons på boken?
– Ja, jag vet inte hur mycket den säljer och sånt. Det har jag inte riktigt koll på men det verkar ju som den går runt och folk vill gärna köpa boken när jag är ute och talar. Då har jag med mig några böcker och signerar dem. Det blev mycket uppmärksamhet kring den. DN skrev en jättestor artikel, bland annat gjorde de en intervju med mig, i samband med att biografin kom ut. Men att det finns olika meningar om boken är naturligt. Den beskriver vad jag har varit med om. Det finns säkert de som kanske tycker att det var för mycket…
Jag ville skriva vad det är som har format mig. Det är klart att de flesta journalisterna kommer från övre medelklass, något jag märkte väldigt tydligt när jag kom in på journalisthögskolan. Där var väldigt få som kom från arbetarklassområden och det har ju format mig i sättet att bemöta människor. Det har varit väldigt lätt för mig att komma ut i förorter och prata, jag känner igen mig där och det har varit en stor fördel för mig. De andra journalisterna vet ju inte alls egentligen hur det är att leva ett liv där pengarna ibland inte räcker till.
Var det befogat att avslöja din familjs hemlighet? Hade det inte kunnat gjorts på ett annat sätt?
– Klart det inte var nödvändigt. Jag hade kunnat undvika det, absolut. Men jag tyckte att det var viktigt att berätta. Det var en förklaring för hur min mamma blev och det påverkade också mig … att hon tidigare fått lämna två barn till barnhem. Den ena visste jag ju om men den andre kände jag inte till, det fick jag reda på långt, långt, senare. Klart att det har präglat min mamma och det har präglat mig. Därför tyckte jag att det skulle vara med och det är inget nedsättande om min mamma anser jag. Det är upp till var och en vad man vill göra och inte göra, det här var mitt val. Säkert finns det sådana som tycker att det var fel av mig att skriva det jag skrev, men jag ser det som en förklaring till varför jag blev den journalist jag blev.
Om du inte hade blivit journalist vad hade du blivit då?
– Först bestämde jag mig för att bli vad man på den tiden kallade reklamare. Så jag gick på marknadsföringslinjen på handelsskolan i Göteborg, en ettårig utbildning till marknadsekonom. Jag läste mycket, om olika böcker, om reklam, om PR och sånt där men det blev att jag sadlade om och sökte in till journalistskolan. Jag läste emellertid pedagogik på universitet först – detta bara för att läsa någonting men andra gången kom jag in på journalisthögskolan. Först var det en dag när man hade massa prov och man skulle skriva och sen fick man träffa någon journalist och en psykolog och så fick jag det bruna kuvertet att jag kom in. Jag har alltid haft lätt för att snacka, så det var väl helt rätt. Jag har ju inte varit en skrivande journalist utan jag praktiserade på radions samhällsredaktion i Stockholm och fick snabbt fast jobb där, sen rullade det på. Jag tror det var 1970 jag kom in på journalisthögskolan och gick ut 1975. Jag fick fast jobb på samhällsredaktionen på radion och fick göra mycket jobb utomlands. Så det har legat mig väldigt nära just att jobba med radio och tv, kan jag säga.
– Jag har älskat mitt jobb och det har haft sina sidor. Jag var väldigt mycket på resande fot och det har drabbat mina familjer naturligtvis. De har också blivit drabbade av hoten. Jag lever ju på hemlig adress med pansardörr och kameror i väggarna i lägenheten och hade ofta livvakter. Jag har varit utsatt för hot från alltifrån Hells Angels, nazister och vänsterextrema till huliganer och psykiskt sjuka människor. Så det har ju varit ett högt pris jag har fått betala, men det var SVT som stod för dessa kostnader.
Som ung journaliststudent kunde du då tänka dig den enorma uppmärksamhet som du har fått?
– Ja, fy fanken! Funderade på det också. Det är ju alltid kul när det blir genomslag alltså. När Hannes Råstam och jag fick Stora journalistpriset för fallet Osmo Vallo, till exempel. Det är klart att man blir jäkligt glad. Valstugereportaget fick också Stora journalistpriset och det går inte att förneka, att få ett sådan genomslag … alla hade nog inte gillat det, eller hade klarat det, men jag gillar det. Men det har en baksida också – alla de här hoten. Mycket folk kommer fram fortfarande och pratar. Jag har inga problem med det. Jag gillar ju att snacka. Men jag kan inte se att jag har strävat efter uppmärksamhet och sen har jag jobbat i radio och framförallt i tv. Jag har varit programledare för Debatt och Uppdrag granskning och sånt där … det är klart att det blir ett jävla genomslag … att folk känner igen en när man har jobbat så många år.
Vilket önskegräv blev aldrig gjort?
– Ska tänka … så här … Ja, det var väl att jag gjorde ett försök att gräva fram något om kungens träffar med olika kvinnor och såna här grejer men det blev ju mer en bok. Men det blev ju aldrig riktigt fastslaget vad och vilka kontakter han hade med undre världen så att säga. Och sen är det väl Catrine da Costa-fallet, om du kommer ihåg det nu, hon som mördades. Jag la ner en hel del jobb men det blev aldrig av. Jag kom aldrig fram men det kommer så småningom en dokumentär om fallet. Men jag träffade ju allmänläkaren där hemma hos honom vid något tillfälle i Stockholm och jag hade med honom när jag körde Debatt direkt från Göteborg.
Hur ser du på journalistikens möjligheter idag när det finns så många alternativa medier och när var och en i stort sett är sin egen journalist?
– Jo, det är klart att det är ett helt annat läge. Jag tror att jag fick vara med om den bästa tiden någonsin för fri och oberoende journalistik. Sen har kanske väldigt många inom journalistkåren varit bias, inte minst de inom SVT har stått till vänster. Jag har aldrig röstat i hela mitt liv, jag röstar blankt. Folk är också besvikna på journalistkåren av en massa olika skäl. Det är inte helt fel heller men tycker inte riktigt att kåren såg allvaret. Jag varnade för utvecklingen redan i ett av de första tv-reportagen jag gjorde. Det heter femmans spårvagn – alltså från Biskopsgården till Örgryte – där man såg att klyftorna växte mer och mer. Och det har ju också blivit att invandrare har befolkat till exempel Biskopsgården, där jag är uppvuxen, och det har också skapat problem som man inte riktigt velat ta på allvar tycker jag.
Jag frågade rektorn på Sjumilaskolan för några år sedan hur många elever som gick på skolan. Han sa 550. Hur många av dem pratat svenskar när de är i skolan eller hemma undrade jag och då hörde jag honom räkna på fingrarna en, två, tre … Ja, fyra kanske! Då förstår man ju att man har blundat för en utveckling som jag har varnat för. Jag är inte för att man ska stoppa invandringen men det har blivit en sån segregation som vi ser resultatet av idag och det tycker jag journalistkåren borde skämmas över för att de inte har nämnt något. Liksom att man inte tog allvarligt på det här och det berodde ju på att de flesta bodde och var uppväxta i områden som inte hade några problem.
I början i Botkyrka, där man såg att det blev fler och fler invandrare som flyttade in och svenskarna flydde därifrån. Jag gjorde det programmet för att liksom skildra vad är det som händer här och det är ju områden idag som är mycket problematiska. Jag gjorde ett program om några ungdomar där som var bara elva tolv år då vid millenniumskiftet. Så gjorde jag en uppföljning om dem för några år sedan och de var nu grovt kriminella. Jag gick liksom till botten med varför de har blivit det. Så jag har gjort väldigt mycket om de här sakerna. Journalisterna har blundat för den här utvecklingen som vi har idag … när man nästan inte kan gå upp på morgonen utan att se att det har varit skjutningar eller sprängningar.
Har du någon hobby eller något annat intresse som ligger dig varmt i hjärtat? Obs du får inte svara jobbet!
– I ungdomsåren blev det mycket tennis. Men i och med mitt arbete gick det aldrig att bestämma tid med någon kompis att spela tennis en speciell kväll i veckan. Och jag visste aldrig vart jag skulle åka, och sånt där, så … Jag gillar att cykla men nu snodde de cykeln här så jag ska köpa en ny. Och jag gillar att prata. Jag gillar att åka till Åstol, mitt sommarställe, och puttra fram i snipan … det älskar jag. Laga mat till vänner, mina barn och barnbarn gillar jag också – då kan det bli ett glas vin eller två.
Du verkar ha mycket att göra?
– Nej, jag är ju inte så där jätteupptagen numera. Som pensionär har jag trappat ner så att jag tar det lugnare. Men nu på måndag ska jag till Stockholm och träffa kompisar inom journalistik och PR och sånt där. Så det är en del att göra men jag har inte något stadigvarande eller något jag skriver på eller medverkar i. Men, jag är ute och snackar en del om journalistik eller liknande grejer. Förra veckan var jag nere i nåt som heter Hästveda, då var det en jäkla massa folk som kom och ville lyssna. I morgon ska jag till Rotary så jag är ute och rör på mig rätt mycket. Jag känner att jag har behov av det och jag förstår att det finns saker som fortfarande berör mitt tidigare yrkesliv … ja, det är ju det enda jag kan.
Skulle du själv tåla en tuff granskning?
– Haha! Jag är ju inte någon kriminell person, eller sånt där! Men det är klart att jag har väl råkat ut för granskning också. Det är ju en del som har kollat upp mig i olika sammanhang. Det har väl inte kommit fram något som kan vara så hemskt men man är väl inte felfri. Självklart kan jag ångra saker jag gjorde, till exempel ett reportage från Bergsjön i samband med en grovt kriminell som jag har mött många gånger ute på olika anstalter. Så gick jag till Bergsjöskolan och träffade elever i nian. Då hade jag en bild på honom från ett reportage för Uppdrag granskning som hade gjort att han flyttade till Turkiet. Jag visade den för barnen och frågade dem om de visste vem det var? De kände igen honom och de dyrkade honom och jag säger ”men han är ju inte ordförande för en frimärksklubb utan en cancersvulst”. Det sände vi ut. Programmet fick en miljon tittare på Youtube och de råkade ju illa ut, det gick inte att ta bort. Vi fick bort den ifrån Youtube men den kom tillbaka. Varken jag eller min chef gick igenom tillräckligt vilka konsekvenser det fick för de här barnen så det ångrar jag. Det är inte särskilt mycket, men det är ett exempel på där jag gick för långt.
