Hallå där, Anna Wickman Aronsson…från Torslanda som är med i den nya säsongen av dokusåpaklassikern Robinson som drar i gång på TV4 den 2 oktober…
I pressreleasen står det att du är 56 år, bor i Torslanda och är hemmafru. Vad mer kan du berätta om dig själv som är intressant för våra läsare?
– Ja du… Jag har sju barn, sex egna och ett bonusbarn, är gift, bor i Torslanda och är uppvuxen här. Sedan har både mina föräldrar och jag drivit kafé i flygtornet i 30 år. Sedan jobbade jag med fisk på Öckerö, men de senaste åtta åren – med alla barn – kände jag att jag ville bli hemmafru, för det är det finaste jobbet man kan ha.
– Eller… hade jag fått skola om mig hade jag velat bli obducent!
Ursäkta!? Det gick snabbt från hemmafru till obducent… Hur kommer det sig att du drömmer om att bli obducent?
– Haha! Det började väl med att jag är road av crime. Sedan tänker jag att om jag hade blivit utsatt för något och dött så hade det varit bra om någon kunde ta reda på vad som hade hänt. Obducentyrket är makabert, men intressant. Men det är nog för sent. Först måste man ju bli läkare…
Ja, okej, nu tog den här intervjun en vändning som jag inte var beredd på redan innan vi har kommit till Robinson… Vad har du för relation till programmet sedan tidigare?
– Som de flesta som är med i programmet så har jag kollat väldigt mycket på det innan jag ansökte. Jag har alltid tänkt att det skulle vara kul att vara med, men det passade inte in. Utåt har jag alltid framstått som öppen, men jag var nog lite feg också – tänkte att jag inte är så tv-mässig och att jag inte skulle klara av det. Men efter alla barnen tänkte jag att det var min tur. Jag har sett att många äldre var med.
– Jag var reserv redan förra våren, programmet spelas in i februari och mars och sedan nästa säsong i juni och juli. Jag ville inte vara med på sommaren för då är det så mycket med barnen, men jag fick chansen att vara med i våras. Den 7 februari packade jag väskorna och drog!
Hade du någon resfeber då?
– Nej, ingen resfeber men tankarna spann lite. Kommer jag att klara det här? Jag har en höft och knän som är lite sådär och det är tuffa tävlingar. Jag kände en osäkerhet; hur ska jag ta min plats? Men det kändes jättespännande också. Man känner sig speciell. Det var 14 000 sökande och jag fick en av platserna.
– På flyget fick vi inte prata med någon annan av resenärerna. Vi visste att det var andra som skulle vara med i programmet, men det fick inte skapas några allianser redan där.
Var det som du hade trott att vara med i programmet?
– Det var som jag hade trott fast mycket värre. Jag visste att det sociala skulle bli svårt. Jag är social men sitter gärna på min kant och funderar en hel del också.
– Jag har fastat innan så det här med att man bara äter lite kokos, matbanan med skal och allt och sedan ris gick bra. Jag har aldrig mått så bra på insidan tidigare. På ön har man tid att tänka färdigt sina tankar utan att bli avbruten. Det är inte som hemma.
– Många som är kaxiga, vältränade och muskulösa är inte så tuffa när det är ont om mat, man ständigt är hungrig och det är svårt att sova på stranden bland alla loppor. Eller att man måste gå och bajsa alldeles bredvid någon som man alldeles nyss har träffat! Haha!
Det förstår jag. Du hade med dig soja som ”personlig sak”. Varför då?
– Man får skicka in en lista på grejer och så ska man få den godkänd av produktionen. Ingen får ha samma sak som någon annan. Jag skickade in säkert 20 förslag. Helst hade jag velat ha en frottékaftan, som både funkat som handduk, huvudkudde och klädesplagg, men en annan tävlande hade redan tagit med sig en morgonrock så det gick inte. Jag hade en deciliter soja med mig. Det var användbart och det piffade upp riset. Och den tog slut.
Vad har du fått för reaktioner från vänner och bekanta på din medverkan?
– ”Det kunde man ge sig fan på att du skulle vara med på!” Haha. Nej, men det har varit många positiva kommentarer och tillrop. Min man sa: ”Stackars dem, hur tänkte de när de sätter Anna på en öde ö?” Mina barn sa: ”Snälla mamma, gör inte bort oss”!
Och det gjorde du inte?
– Nä, men jag rör nog om i grytan lite. Nu till helgen ska jag upp till Stockholm och träffa alla i produktionen och se första avsnittet i förväg – så det blir en liten försmak av att se hur man gör sig i tv!
