Kanske var du en av nära två miljoner svenskar som såg Eurovision på SVT den 16 maj? Då har du sett Gabriella ”Gabby” Sundh från Torslanda dansa i finalen i Wien. Ett uppdrag hon fick i hård konkurrens.
– Det var 2000 som sökte och 38 som blev utvalda. Det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse, säger hon.
Gabby Sundh har nyss landat i barndomshemmet i Torslanda. Fåglarna kvittrar och trädgårdens försommargrönska får kropp och själ att koppla av. En fullständig kontrast till de två intensiva, svettiga och pulshöjande månaderna i Wien. Som så kallad husdansare har hon och de andra dansarna haft en viktig roll i att inga olyckor inträffade på scenen under den stora Eurovisionkvällen. När de 35 tävlande länderna kommer ner ett par veckor före finalen då ska varje scenframträdande redan vara testat och väl inövat med programledare, scenografi, dansare, ljus- och ljudeffekter, pyroteknik med mera.
– Varje land tar med sina egna dansare, men när de kommer ner ska allt redan fungera perfekt. Vi stand-in-dansare är på sätt och vis som en slags stuntkvinnor och stuntmän för dem. Poängen är att testa om deras showidéer funkar, berättar Gabby.
Varje husdansare fick lära in ett antal länders danser. Gabby hade Danmark, Frankrike, Monte Negro, Grekland, Cypern och Bulgarien.
– Bulgarien var definitivt det tuffaste bidraget att få till, säger hon och beskriver hur de fyra dansarna plus sångerskan fick dansa i ett trångt rum med till synes snurrande golv.
I själva verket var det fyra tekniker som sköt runt rörliga väggar, men den ursprungliga lösningen fungerade inte.
– Det var för alltför trångt och farligt för dansarna, säger Gabby.
Med facit i hand vet vi att allt gick utmärkt i finalen, Bulgarien kammade hem hela tävlingen med sitt nya koncept.
– Bulgarien var en värdig vinnare. Vi svenskar kan också vara stolta eftersom koreograf, dansare och kreativt team med Benke Fredrik Rydman i spetsen alla var från Sverige i det bulgariska bidraget, säger Gabby.
Att vara stand-in för tävlingsbidragens dansare innebar dock inte att husdansarna inte fick dansa under finalen. De stod för inledningsnummer och mellanakter. Trots att det var en väl inövad final hände det oplanerade saker. Något Gabby råkade ut för.
– Alla dansare har en hörselsnäcka med en metronom i örat, en rytm som gör att man kan hålla ett jämnt och exakt tempo under liveframträdanden. Min hörselsnäcka flög ur örat mitt under numret. Jag kan se på inspelningen att jag fryser till för en bråkdels sekund när det händer ”Åh nej, nu försvann musiken!”
Som det proffs hon är lyckades hon fortsätta genom att följa de andra dansarnas rytm och troligen var det ingen utom ett par av hennes erfarna danskollegor som uppfattade situationen.
– De hjälpte mig genom att dansa lite framför mig så att jag lättare kunde följa med. Vi ställer upp för varandra.
Vid 23 års ålder är hon både nybörjare och erfaren dansare på samma gång.
– Jag minns inte ett liv när jag inte har dansat, säger Gabby som tog sina första danslektioner vid två års ålder.
Vid den tiden bodde familjen i USA under några år. När de återvände till Torslanda var hon sex år och började på Sofias balettskola i en källarlokal vid Torslanda torg.
– I början var det bästa med dansen att vi alltid gick till kaféet mittemot och fikade efteråt, minns hon, men snart var det annat än bulldofter som lockade:
– Lukten i en dansstudio är speciell, det luktar svett och gammalt inpyrt trägolv, den doften känns trygg och mysig, säger Gabby, som minns sin gamla danslärare med värme.
Ändå slutade hon med dansen en period eftersom det fanns så mycket annat hon ville prova på, som ridning, tennis, simhopp och piano.
– Men det var inte lika kul.
Vid tio års ålder hade Gabby bestämt sig. Hon skulle bli dansare. Genom uppväxtåren gick hon hos olika danslärare, fick frilansgig på Bingolottos 30-årsjubileum, var danskapten på Gothia Cup och Partille World Cup. Dansläraren Janos Misurak blev något av en livscoach:
– Han lärde mig att jag är mänsklig, att det är viktigt med motsatser, du kan inte vara bra utan att vara dålig, inte mjuk utan hård. Han lärde mig hur jag kan anpassa och hantera min energi utan att ta slut på den.
I en bransch med hård konkurrens, osäkra frilansvillkor och kroppshets, där folk betraktar och värderar din kropp har hon lärt sig att vara ärlig mot sig själv.
– Visst ska man ta till sig kritik, men det här är jag och det här är vad jag kan erbjuda. Jag kan till exempel inte ändra det faktum att jag är relativt kort. Vill de inte ha mig så vill jag inte ha dem. Det krävs passion och pannben, tålamod och uthållighet, för man får många nej, säger Gabby, som dock tycks ha en genuin självkänsla.
– Det har jag, men det har jag fått jobba på. När jag var liten var jag väldigt blyg. I skolan kände jag inte att jag passade in och jag slet med att få vänner, även på gymnasiet. Men jag har alltid varit envis och gått dit min passion och mitt hjärta fört mig.
Efter tre års dansutbildning på Konsthögskolan i Oslo och ett års frilansjobb i samma stad är hon nu redo för nya uppdrag.
– Min dröm är att göra musikaler som Chicago och A chorus line, gärna som dansare i Göteborgsoperans danskompani. Det är ett framtida mål.
/Anna Rehnberg
