En vanlig shoppingtur till affären slutade med läkarbesök och ett blödande sår i låret efter att Torslandabon Dagmar Claesson blivit hundbiten.
– Tänk om ett litet barn i samma höjd hade blivit bitet i ansiktet, säger hon.
I onsdags i förra veckan var 94-åriga Dagmar Claesson på väg till Amhult Resecentrum efter att ha varit och handlat i affären. Hon hade lite bråttom eftersom hon var rädd att missa bussen. Klockan var ungefär kvar över tre på eftermiddagen. När hon passerade en bänk gjorde plötsligt en kopplad hund, som satt mellan två personer, ett utfall mot henne och bet henne i låret.
– Jag gick ungefär en meter från bänken där de satt när deras kamphund gjorde ett utfall och bet mig. Det gjorde ont och jag tjöt till. Men personerna med hunden gjorde ingen ansats till att fråga mig hur det hade gått eller för att be om ursäkt. Jag ropade på en ung tjej som stod i närheten och frågade om hon sett vad som hade hänt, det hade hon inte, men hon hade hört mig skrika till, säger Dagmar Claesson.
Dagmar satte sig på en annan, närliggande bänk medan tjejen som hon hade ropat på ringde polisen. Det rann blod genom Dagmars byxor och ned längs benet, gjorde ont och hon var chockad. Ett gäng på omkring sex ungdomar i gymnasieåldern, som undrade vad som pågick, anslöt för att hjälpa henne.
– En av dem sa till mig att jag skulle hålla benet högt, uppe på bänken, för att minska blodflödet och en tjej satt och höll om mig. Det var så underbara ungdomar. De satt med mig ända till polisen och ambulansen kom, säger Dagmar.
Dagmar uppskattar att det tog ungefär en halvtimme innan polis och ambulans kom till platsen. De två personerna med hunden dröjde sig kvar på platsen, men enligt Dagmar gjorde de under hela den tiden ingenting för att hjälpa till eller höra hur det var med henne.
När polisen kom upprättades en anmälan om vållande till kroppsskada. Dagmars sår lades om i ambulansen, som ville köra henne till akuten. Men det ville inte Dagmar.
– Nej, jag ville inte sitta på akuten i sex timmar och sedan behöva åka taxi hem. Kör mig till min vårdcentral, sa jag, och det gjorde de. På vårdcentralen la läkaren om såret igen och gav mig en spruta.
När Torslanda-Öckerötidningens reporter besöker Dagmar två dagar efter incidenten är hon vid god fysisk vigör. Hon berättar att såret visserligen är ömt och att hon inte har kunnat sova på ena sidan, men smärtan är hanterbar och hon kan som tur är röra sig tämligen obehindrat. Hon berättar också att hon senare under dagen ska åka till vårdcentralen ytterligare en gång för att se över såret, och att hon äter antibiotika.
Hon kommer definitivt fortsätta att ta bussen till Amhult för att handla någon gång i veckan.
Men det är inte det hon vill berätta för tidningens läsare.
– Det jag tänker på är att det hade kunnat ha varit ett litet barn som blev bitet. Tänk om ett litet barn i samma höjd hade blivit bitet i ansiktet. Det gör mig upprörd när jag tänker på det. Som hundägare har man ett stort ansvar över sin hund, särskilt en sådan kamphund. Jag är mer upprörd på ägarna än på hunden.
Isak Garpebring är kommunpolis på Hisingen. Han var inte med när polisen kom till platsen, men han har läst händelserapporten i efterhand.
– Det är en allvarlig händelse när en 94-årig kvinna blir biten av en hund. Det är något som sticker ut bland händelserna i Torslanda. I övrigt har det varit väldigt lugnt den senaste tiden, säger han.
Vad som händer med hunden som bet Dagmar vet han inte ännu. Han berättar att polisen vid sådana här incidenter skickar ett PM till Länsstyrelsen som i sin tur beslutar om vad som ska ske. Det kan exempelvis bli så att ägarna måste sätta munkorg på hunden när den vistas utomhus, eller så behöver den omhändertas eller till och med avlivas.
Isak blir glad när han hör om Dagmars beröm till kvinnan och de ungdomar som hjälpte henne.
– Det är jättekul att höra. Vi har väldigt fina ungdomar här i Torslanda. Det gör mig varm inombords att höra hur de hjälpt den här äldre kvinnan, säger han.
Dagmar Claesson själv har flera exempel på när hon har fått hjälp av ungdomar vid tidigare tillfällen. Bland annat för att kolla busstidtabellerna vid hållplatser. Det är svårt när man inte ser så bra, berättar hon.
Hon vill skicka en hälsning till ungdomarna i Torslanda – och särskilt dem som dröjde sig kvar och tog hand om henne när hon hade blivit biten.
– Skriv i tidningen att jag vill tacka alla rara ungdomar! Ni var underbara. Jag vill nästan gråta när jag tänker på det. Det var en flicka… Vi kramades när ambulansen kom, säger en märkbart rörd Dagmar, som för övrigt fyller 95 år senare i år.
Hur är det med dig nu, har du vänner eller släktingar som du kan prata med?
– Ja, jag har barn, barnbarn och barnbarns barn. De har ringt och varit här. De har varit oroliga. Men jag är väl omhändertagen.
