Efter decennier av frånvaro har blåfenad tonfisk nu börjat etablera sig i svenska vatten.
Sedan den för första gången siktades igen startade ett forskningsprojekt 2017 med syftet att fånga och märka tonfiskar i svenskt vatten.
Idag pågår ett omfattande forskningsprojekt där forskare och sportfiskare samarbetar för att märka och släppa tillbaka tonfiskar – med syftet att förstå beståndet och dess framtid.
– För mig betyder tonfisken en av de få positiva signaler vi har för fisk på Västkusten. Det är ett exempel som visar att om vi förvaltar rätt, så kan bestånden komma tillbaka, säger Petter Lundberg, forskare vid SLU, institutionen för vilt, fisk och miljö.
Projektet samlar varje år ungefär 25 sportfiskebåtar på den svenska sidan av Skagerrak för att fånga in och märka tonfisk under ett par veckor i slutet av sommaren. Målet är inte att fånga för någon konsumtion, utan tonfisken måste tillbaka i havet. Den får inte säljas eller doneras. Bara användas till data. Varje fisk som landas mäts, vägs, märks och släpps tillbaka. På så sätt kan forskarna ta reda på värdefull information om vandringsmönster, ålder och beståndets stabilitet.
Att tonfisken är tillbaka beror med största sannolikhet på strängare internationella kvoter och regler. Men om det går att landa tonfisk för konsumtion i Sverige är en politisk sak att reda ut. Framtiden är dock ljus – och visar det sig att bestånden är livskraftiga kan det kanske ändras framöver.
– Genom att vara ute och märka dessa individer kan vi arbeta med att förstå om lekbeståndet fylls på med nya fiskar här i våra vatten. Vi kan redan idag se att medellängden stabiliseras, vilket tyder på att yngre individer tillkommer, berättar Petter Lundberg.
Förhoppningen är att tonfisken blir permanent och att den kan bidra till en friskare havsmiljö. Som toppredator påverkar den hela ekosystemet – och kanske kan den på sikt bidra till att skapa balans i ett hav som länge dominerats av svaga rovfiskebestånd. Men framtiden är oviss.
– Vi kan inte räkna med att de stannar här. De är här nu – men vad som händer om fem eller tio år, det vet vi inte, avslutar Petter Lundberg.
