Clara Göthbergs aha-upplevelse kom efter en skoluppgift hon fick i högstadiet. SO-läraren diskuterade etik och moral och frågade: Vilka är det som påverkar vad vi tycker är rätt och fel? Andra svarade föräldrar, syskon eller nära och kära. Clara kunde bara tänka på gymnastiktränaren som dag ut och dag in drillade henne i vad hon gjorde fel.
Redan i mars förra året fick Clara uppmärksamhet då hon i SVT gick ut och berättade om missförhållanden för elitgymnaster i Sverige. Reportaget fick stor spridning och en uppföljning gjordes nyligen av SVTs Uppdrag granskning, där Clara, tillsammans med andra före detta gymnaster öppnar upp ytterligare för att berätta om missförhållanden inom sporten.
I SVTs Uppdrag granskning framkommer att en tränare får fortsatt förtroende av gymnastikförbundet trots att Clara, tillsammans med en klubbkamrat, slagit larm om just den tränaren. Och trots detta har gymnastikförbundet nu låtit tränaren komma tillbaka och få rollen som förbundskapten. En roll tränaren, enligt UG, lämnat – men som fortsatt har förtroende på klubbnivå. Till UG beklagar tränaren att gymnaster haft negativa upplevelser och ber om ursäkt för att vuxna inte sett att ungdomar mått dåligt.
För Clara är det viktigt att den typen av beteende som tränaren uppvisat mot henne, och andra, får ett slut.
– Min farhåga och det som jag vill belysa för gymnastikförbundet är det att ledarskap går i arv. Ser man att en tränare, som har vissa metoder, föder resultat – och tränaren dessutom blir prisad och får förtroendeuppdrag för dessa resultat. Ja då är det betydligt lättare att man tar efter de metoderna. Och uppenbarligen är det så att tränare kan bryta mot de värdegrunder och koder som finns nedskrivna och ändå hamna på förtroendeuppdrag och höga positioner. Det känns som att det inte spelar någon roll vad man gör, berättar Clara Göthberg.
Tystnadskultur
Det är många som hört av sig efter att Uppdrag Granskning sändes i februari. Framför allt personer som själva idrottat och varit med om liknande saker.
– Det är många som tackar oss för att vi, alla som varit med i programmet, orkar driva frågan och vågar berätta och jag uppskattar det. Om det nu blivit så att jag har blivit ansiktet utåt – någon som varit med om detta, ja, förhoppningsvis kan jag då vara ett stöd.
Det finns en tystnadskultur som måste försvinna, menar Clara. En tystnadskultur som funnits under lång tid, något hon märker när meddelandena kommer till henne. Samma typ av verbala förolämpningar som Clara fått utstå, ser hon att många andra också får ta del av.
– Samtidigt är det sorgligt. För varje sådant meddelande jag öppnar så ser jag hur många som har samma upplevelser som jag, eller som till och med farit riktigt illa till. Och det är inte kul.
Men att trots allt varit med i programmet och få bli ansiktet utåt hoppas Clara kunna skänka hopp.
– Det går att överleva den typ av förolämpningar man får. Det går att ta sig framåt och det går att omvandla allt trauma till något produktivt.
Ingen skola hade tillåtit
Clara brukar dra paralleller till skolans värd. Även där finns barn och vuxna. I det fallet lärare. Och hade det kommit fram att en lärare trakasserade sina elever, kränkte och med både fysiska och psykiska övergrepp påverkat sina elever så hade ingen skola tillåtit den läraren få fortsätta.
– Varför ska idrotten få vara en plats där övergrepp får finnas? Det förstår inte jag.
Clara sitter numera i styrelsen för Safesport Swedens ungdomsråd, en organisation som jobbar och lobbar för att idrotten ska bli en trygg plats.
– Där lägger jag mitt fokus nu. Jag tror mycket på att våga prata om det som hänt och att visa för de som blivit utsatta att det inte är okej. Och att det framför allt inte är något fel på barnen.
Våga prata
Det viktigaste för barn och ungdomar idag, det är att våga prata. Men minst lika viktigt är det för vuxna att våga fråga.
– Mitt tips tror jag, skulle jag säga, är att hitta någon som man litar på. Någon. Det spelar ingen roll vem det är – men det är bra om det är en vuxen och det är viktigt att man känner att man kan berätta vad man varit med om, dela med sig av sina tankar. Bär man på något själv så snurrar det bara i en spiral och man kan gräva ner sig otroligt djupt. Jag förstod inte att det var fel när jag tränade, innan jag öppnade upp för att diskutera dessa grejer. Det var först när någon annan fick höra – som jag insåg det.
– Jag vill också flagga för alla föräldrar som har barn inom idrotten. Se till att vara uppmärksamma och våga ifrågasätta vad som händer. Vi behöver ändra systemen, i dag är det sällan så att det skyddar barnen. Kan jag finnas här och vara ett exempel på hur viktigt det är att bryta tystnadskulturen så är det bra.
”Sluta tyck synd om dig själv”
Tiden i gymnastiken har lämnat djupa sår hos Clara. Och på frågan om hon skulle göra om det idag, är svaret tydligt. Hon ångrar den tid hon ägnat åt gymnastiken.
– När jag tänker tillbaka på min gymnastikkarriär idag, så gör jag det med sorg och skam. Mycket sorg. Jag älskade gymnastik som idrott och gör det fortfarande. Får jag gå in i en gymnastikhall ensam är det bland det roligaste som finns. Men den resan jag gjorde, den gjorde mig så illa att jag skulle vilja säga att jag ångrar det. Allt som det förde med sig av kroniska skador – både fysiska och psykiska. Nej. Det känns inte värt det.
