Oh Boy, Oh Boy, Oh Boy

Det världspolitiska läget slänger sin tunga skugga över en annars behaglig semesterresa från Lilla London till Stora London för Torslanda-Öckerötidningens Henrik Edberg.

Förra måndagen befann jag mig på Imperial War Museum i London. Det gigantiska krigsmuséet som egentligen är ett av fyra muséer som bär namnet i England. Men det är det här, i Lambeth söder om Themsen, man oftast tänker på och som förmodligen många av er läsare någon också har besökt.

Utställningarna om första och andra världskrigen är extremt välgjorda och en kylig påminnelse om hur Europa (och världen) stått i fullkomlig brand inte mindre än två gånger under 1900-talet. I slutet av förra året invigdes en särskild utställning om förintelsen – Holocaust Galleries. Utställningen har 14-årsgräns på grund av sitt mycket smärtsamma och grafiska innehåll. Själv hann jag inte ta del av den eftersom brandlarmet ljöd och muséet var tvunget att utrymmas precis när jag befann mig i en brittisk förstavärldskrigsskyttegrav i Flandern.

Jag vet inte den exakta anledningen till varför brandlarmet gick, men på den stora gräsmattan som jag hamnade på efter att skyndsamt ha lämnat lokalerna tillsammans med hundratals andra besökare, varav många var skolbarn, ägde en demonstration och en mindre motdemonstration rum.

En bra bit bort stod människor med ett antal röda flaggor som bland annat hade hammaren och skäran på sig och hedrade minnet av den så kallade ”Segerdagen” efter ”Det stora fosterländska kriget”. Alltså Andra världskriget. I rysk historieskrivning besegrade nämligen Sovjet mer eller mindre ensamma Nazityskland, och de krigsförbrytelser som tyskarna gjorde sig skyldiga till drabbade i första hand just ryssar och inte alls i samma utsträckning judar, romer eller några andra nationers invånare.

Den lilla men högljudda motdemonstrationen stod betydligt närmare där vi befann oss. De hade ukrainska flaggor och plakat med hammaren och skäran överkorsad och text på ryska, som det är lätt att anta inte var några hedersbetygelser. De bevakades av en grupp rutinerade och lugna brittiska bobbies, som förmodligen haft erfarenheter av betydligt våldsammare sammankomster än den här.

Att besöka krigsmuséet vid en tidpunkt då krig återigen pågår i Europa, då hela det världspolitiska läget är ytterst ansträngt och Sverige är på randen till att ansöka om Nato-medlemskap kändes märkligt i sig. Men att vara på en gräsmatta med proryska demonstranter som hyllade ”sin” seger i ett krig, utanför ett museum till stor del tillägnat krigsmakten i det enda landet i världen som faktiskt på allvar höll Nazityskland stången under stora delar av året 1940 när hela Europa höll på att falla i Hitlers händer, höjde ribban för ”märklig känsla” ytterligare. I den ryska historieskrivningen är de andra allierades insatser i andra världskriget ytterst marginell.

När vi lämnade museiområdet var stämningen förhållandevis lugn och jag har inte tagit del av några rapporter i brittisk media om att läget eskalerade ytterligare.

Det var alltså med en tudelad känsla i kroppen som jag, tillsammans med min familj, strax senare intog en lunch i försommarvädret på en uteservering på en minst sagt gemytlig pub några kvarter från  IWM. Där pågick livet som vanligt. Män i kostym klämde en Bitter till sin ägg- och krassetrekantsmacka bakom The Daily Telegraphs sidor, några byggarbetare diskuterade fotboll medan de dränkte sin pommes frites i vinäger och ett ungt förälskat par satt och vänslades i ett hörn. På Hercules Road trängdes dubbeldäckarbussarna med varandra som stora upprörda röda elefanter och en och annan svart taxibil.

Dagen efter reste vi hem till Sverige. Mina söner fick titta in i cockpiten och låna pilotmössorna. Ett minne för livet. Om inte för mina söner, så åtminstone för mig. I några sekunder kände jag min nyss bortgångne far le från en himmel som jag inte ens tror på. Han älskade flygfart. Och det var förstås han som tog med mig till Imperial War Museum en gång i tiden när jag var sex år gammal.

Ytterligare en dag senare var jag tillbaka på kontoret här i Torslanda. Under eftermiddagen ser jag en presskonferens med Magdalena Andersson och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson från Harpsund. De båda länderna har ingått en gemensam ”solidaritetsförklaring”, ett säkerhetsavtal där Storbritannien bland annat förbinder sig att bistå Sverige militärt vid en eventuell attack.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Plötsligt blir känslan av allvaret i säkerhetsläget för Sverige så där kyligt verkligt igen. Vi kan inte längre på allvar kalla oss alliansfria. Men jag älskar ju Storbritannien. Av någon anledning dyker Lasse Dahlquists gamla slagdänga om att engelska flottan har siktats vid Vinga upp i huvudet. Måtte bara Hennes Majestäts flotta dyka upp för att besöka Liseberg med Ada och Beda nästa gång – och inte för att försvara oss från Vladimir.

Under måndagen den 16 maj kom också beskedet att regeringen har beslutat att ansöka om svenskt medlemskap i NATO.

Mer från ledare/krönika

Louis, Morran och jag – det blir aldrig som förr

För halvannan vecka sedan var jag på Lorensbergsteatern och såg en föreställning av den amerikanske komikern Louis CK. Louis CK,…

En intressant röst i samtiden

Vid ett tillfälle blev jag sittande och diskutera journalister med en yrkeskollega. Jag nämnde då att jag inte var speciellt…

När ”vänta på kompisens rum” kopplas till slavhandel

När ni läser det här kanske det redan har blåst över. Det brukar vara så med sociala medie-stormar. De blossar…

Berömda skottar – finns de?

Då och då skriver jag om hur mina intressen tagit mig till olika platser i världen. En bitanke med dessa…


Senaste nytt

”Behåll den småskaliga torgkänslan”

Mycket återstår innan Torslanda Torg och områdena runt omkring får ett nytt utseende. Sedan tidigare är det känt att exempelvis…

Gasen som berusar den yngre generationen

Lustgas, eller N2O, som är dess kemiska beteckning, har en mängd olika användningsområden. För den bilintresserade är lustgas en effekthöjare…

En säkrare sommar

Tack vare ett 35-tal hamnvärdar, som satt sig i en 5-timmars verklighetsbaserad säkerhetsutbildning på Öckerö Maritime Center, som är proffsutbildare…

Efter branden – stugan tillbaka

Stugan brann ner på nyårsdagens morgon. Redan då upprättade polisen en anmälan om anlagd brand, men utredningen lades ner, berättar…

Ny lokal för Hönö-konferensen

Anders Marklund är pastor i Hönö Missionsförsamling. Han berättar för tidningen var den nya lokalen för konferensen ligger: – Vi…

Reglerna kan skärpas kring A-traktorer

Ökningen av traktorerna märks i samhället, vilket tidningen uppmärksammat tidigare. Nu rapporterar Sveriges Radio att det pågår en utredning på…

Vandalisering på Lilleby dansbana

Den gamla dansbanan i Lilleby har sett många duktiga artister komma och gå. Där har varit midsommarfiranden med dans, lotterier…

Med sina rötter i Hönös rika musikaliska mylla

Intresset för musik går igen i familjen. Både mamma och pappa arbetar med musik. Även Albins två syskon, Agnes och…

Hönö BK tioårsjubilerar

Fyra klubbmedlemmar – Bonny Lilja, Anneli Ansborg, Jonas Olinderhav och Johanna Borgström – åkte till Stockholm för att tävla i…

Basade över Europa i 57 dagar

Christian Jansson från Hönö har en lång karriär bakom sig som basist och sångare i olika lokala band. Det första…