Bilar, brudar och brötiga motorer. Kan livet bli så mycket bättre? Svar: Knappast!
– Som de har längtat efter detta, säger Arne Wettesten, som tillsammans med
Peter Carman kom med idén att ta med de gamla på Solhöjden på en cruisingtur i gammelbilar.
– Håll i er och lyssna, för nu drar jag på! säger Sofia Wettesten och för en kort sekund förvandlas den annars så sävliga motorn i denna Mercury Grand Marquis från 1989 till ett rytande monster.
Sofia sitter bakom ratten på den 2 meter breda och typ 6 meter långa herrgårdsvagnen, som tillhör hennes bror, Martin Wettesten.
– Inget går upp mot ljudet av en V8, säger hon och vi som åker med förstår precis vad hon menar.
Vi i bilen, ja! Det är, förutom chauffören, Martins sjuåriga dotter, Alma, samt Inger och Ingela, som båda bor på Solhöjdens äldreboende samt undertecknad, som ännu inte har flyttat in på Solhöjden men som överväger att ställa sig i kö eftersom man då kan få åka med på sådan här gammelbilscruising en gång om året.
Inne i bilen bubblar det av entusiasm.
– Bara positivt att få prova på att vara raggarbrud för en stund, säger Ingela, eller var det Inger som sa det? Artikelförfattaren är nämligen upptagen med att räkna ut att det är 75 års skillnad mellan den yngste och äldste medpassageraren men noterar att åkglädjen är lika stor oavsett ålder.
– Jag älskar att åka bil. Det vore roligt om man hade kunnat få köra en sådan här, säger Inger, eller var det Ingela som sa det? Artikelförfattaren är nämligen fullt upptagen med att vinka till alla glada människor som står längs vägen och glömmer därför att notera vem som säger vad.
Bilen är en ny familjemedlem hos Wettestens på Öckerö, köpt i somras, och används som bruksbil – något som uppskattas av såväl ung som gammal.
– Stämningen bland dem som håller på med dessa gamla grejer är så härlig. Det är roligt och man blir glad av motorljudet och den speciella musik som hör till motorkulturen, säger Sofia.
På återvägen upp till Solhöjden går färden genom en sprängd klyfta i berget.
– Här brukar vi alltid dra på för motormullret studsar mot bergssidorna, påpekar chauffören och trycker plattan i mattan för en bråkdels sekund.
– Oj, vilket ljud, säger Ingela, eller var det Inger som sa det? Artikelförfattaren är nämligen upptagen med att fundera på vad som skulle hända om vi fick möte med en annan 2×6-metersbil i den trånga passagen och hinner därför inte skriva ner allt som sägs i bilen.
